same, same, but different

Har ni vart i Göteborg när det är Göteborgsvarvet? Då vet ni att det är fullt med folk överallt. Det är väl inte favoritsituationen för en lantis som jag.
När jag och Nilla sprang Göteborgsvarvet första gången tillsammans, jag kunde ju såklart inte springa själv, ifall jag inte skulle hitta, springa fel, helt seriöst...jag vet inte exakt hur jag resonerade där, men så tänkte jag ...
Vi åkte iallafall tåg ner, och hade lånat jobbets lägenhet, smidigt värre. Jag minns att jag var helt slut efteråt, 100meter till hade inte varit möjligt. Jag tyckte att bananen jag fått var alldeles för grön. Och att EN liten kexchoklad var alldeles för lite. Försökte tigga till mig några extra av helt okända människor. Rätt olikt mig.

Vi skulle ta spårvagnen tillbaka till lägenheten, men det var överfullt med människor, så vi fick inte plats, varje gång hände samma sak... jag lyckades aldrig komma på.. men det är nu som jag kommer på snilleblixten!
Eftersom jag verkar ha den exakta längden av en svensk medellång mans längd, upp till armhålan, så tyckte jag att det var helt ok att vi skippade spårvagnen. Och gick hem. Jo, det är säkert...(och jag tyckte att idén var lysande)
Jag hade sett att slingan vi sprungit hade gått precis gatan förbi där lägenheten låg och bestämde helt sonika att uppskattningsvis 800m extra att gå hem, var att föredra framför att stå trångt med uppnäsan i nåns armhåla. Min näsa i någon annans svettiga armhåla.

Precis, så vi gick tillbaka. Som en del vet, har jag noll och inget lokalsinne, men det finns en blå linje att springa efter, och den tog vi sikte på när vi skulle ta oss hemåt. Nu hade jag väl inte riktigt uppskattat avståndet hem riktigt rätt, och jag hade heller inte riktigt förstått exakt hur stela vaderna var, efter att ha stått still ett tag. Joråsåatte....
Varje steg jag tog, nöp det till i vaderna...
Jag tror att vi sprang i 2h 15minuter... och sen gick vi väl i 45 minuter till, för att komma hem... haltandes, stapplandes, gnällandes...

(Man vet att det finns kameror efter målgång, man vet bara inte exakt var, därför måste man le och dra in magen hela tiden, fastän man egentligen vill spy. Image is everything, vilket gör att jag undrar hur jag tänkte när jag packade ner den röda målarkepsen...?)

Nu ska vi se.. varför berättar jag det här? Förutom för att ni ska vara imponerade. Jo, för att de senaste två dagarna har jag haft precis lika ont i vaderna, som jag hade då. Fast jag inte sprungit en meter. Inte en halv meter. Stödstrumpor på, stödstrumpor av, massage, fötter högt..... inget har hjälpt. Det var bara det. Tyck synd om mig, jag har ont i vaderna.