Ett lätt litet övertramp

Ni har väl sett texten på baksidan av Läkerol-asken? Fast den är såklart väldigt liten. Yttepytte skitliten. Nästan som om de gjort det med flit.

Jag saxar; "överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan"

Det är rätt luddigt det här var gränsen går, mellan normal, lätt överdriven, överdriven och rejält överdriven konsumtion...

Man kan väl säga att lite lätt överdriven konsumtion häromkring.... fick konsekvenser. Och laxerande verkan. No doubt.

Jag tänkte ni ville veta.

I krig och kärlek är allt tillåtet

jajamän och i förkylningstider också.

Alltså sover man med en fuskpolo för att försöka få bort det hals-onda. Nu funkade det tyvärr inte nåt vidare. Så det var ju tur att jag såg så läcker ut...

vad vi pratade om i går kväll

joråsåatte

bad mother fikar med barnen

Nej jag tog inte hela själv, det var bara två rader kvar. Men de satt som en smäck.

-Men mamma fick inte du nån bulle?
-Nej, de räckte inte till mig, men det gör inget, ta ni.. det är ok. Jag tar en kopp the i köket....

är den slut nu då?

Sommaren?
MS sa att detta var sommarens sista burk med Nutella. Jaha. Är sommaren också slut nu då eller? Var detta sommarens sista macka med Nutella?

Lätt för honom att säga. Som inte äter Nutella på mackan. Som gillar gröt. Men som lämnar efter sig spår i bilen. Ska jag säga att "det där var allt den sista helnöten för i sommar du"...? Va?

Nej, men då så... då säger vi väl att det är höst. Och inhandlar höstens första burk Nutella, nästa gång vi är på Kvarnis.

Ni märker va? Att jag liksom tokbloggar nu, kastar in det ena dåliga inlägget efter det andra, för att ligga på plus. Eftersom jag antagligen inte kommer att hinna sen. Jag glömde ta med det i mitt förra inlägg om saker att oroa mig för..

saker att I-landsoroa sig...

Jag verkar vara som gjord för att processa saker, oroa mig för saker som aldrig kommer att hända. Att göra listor, bocka av, ha planer även om de inte alltid blir av...Problem, som inte är problem.

Att nu börja arbeta, vilket jag inte gjort sen hösten 2008, känns. Känns. Precis så. Det känns.

Följande saker oroar jag mig för/processar, lite då och då, med ojämna mellanrum;
* att jag inte ska hinna med tvätten. Smutsiga dagiskläder och nedkissade underbyxor.
* kommer mina barn vara de enda där man glömt skicka med extrakläder och de får gå runt med rumpan bar?
* hur ska jag stå ut, när jag inte får gå runt i mina superbekväma Nike-brallor?
* tänk om jag inte kommer att hinna laga mat? Ska jag sitta och äta Skogaholmslimpor med marmelad till lunch? Isch...
* tänk om min hjärna har liksom möglat, så att jag inte längre kan lära mig nya saker?
* jag kommer inte att hinna plocka mina gråa hår... kan jag ta lunchen på toaletten tro?

* kommer jag att hinna raka benen... och mina håriga stortår?
* hur tidigt måste jag gå upp på morgonen egentligen? Utan att gråta...
* vem ska vabba med barnen?
* kommer jag att somna när läxorna ska gås igenom?
* kommer jag att glömma vad barnen heter?

och kanske värst av allt; kommer Lilleman att lära sig gå, när jag inte är där och kan se det? Först av alla. Kommer det bli en fröken som pussar hans tjocka glada kinder? För de är mina sörrni..

Ja...
Lagom till jag ska börja jobba, har jag nog plöjt igenom allt. Och antagligen kommer en del inte att inträffa. Och resten kommer jag att skita i. Så där lite lagom tufft.
Och ja, jag vet, jag är inte ensam om att tvätta och laga mat. Det är bara det att jag är så fantastiskt mycket bättre på det.

jag som skulle börja plugga...

Ja precis, jag skulle ju det. I måndags. Men så blev det inte. Jag var sugen och jag var inställd på det.
Istället har jag blivit erbjuden ett mammavikariat på ett företag här på orten. Och vi tackade väl ja till varandra, kan man säga.
Med facit på hand så hade det inte funkat att plugga i allafall. Utbildningen låg i Uddevalla, och vi fick dagisplats i Rostock. Vi hade varit tvungna att skaffa en bil till (=ett lån till), och ta studielån... man behöver inte plugga ekonomi för att förstå hur vår ekonomis minuskonto hade sett ut.

Så självklart är jag glad och tacksam för att det öppnade sig en möjlighet för mig/oss att jobba istället. Jag har längtat efter att få göra nåt annat ett tag, jag är inte så jättebra på att vara hemma nån längre tid. Lagom är bäst, åt alla håll.
Men lika självklart är jag också lite spattig över om jag ska fixa det. Ska vi fixa det?

Så jag har börjat toktvätta redan nu, för att det absolut inte ska bli nåt tvättberg. Fast det har nog mest effekt mentalt tror jag.

kort om dop

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om hur vi döper våra barn, och det handlar väl inte om namnen de fått antar jag :o)
Osäker på om personen menar i vår familj eller i vår församling, men oavsett så blir ju svaret detsamma, iallafall i den här frågan.
Svaret blir väldigt kort, och om det är så att jag missuppfattat frågan eller glömt nåt, går det bra att maila mig också, så får jag försöka förklara lite bättre:

Vi har valt att inte döpa barnen som spädbarn, vilket annars kanske är det vanligaste i Sverige, utan istället ha en barnvälsignelse. Anledningen till det är, att vi tror och tycker att man ska välja själv om man vill bli döpt. Eftersom det står i Bibeln att "den som tror och blir döpt, ska bli räddad" (nej, jag orkar inte leta reda på var det står, och ja det kan hända att jag har citerat fel). Men i den ordningen alltså, tro först, dop sedan.
Självklart finns det en risk att ens barn inte vill döpa sig, och den får man ta.

så, som sagt. Väldigt kort. Men jag finns på malur73@gmail.com också...

kram å sånt

Nu ska vi bara hitta nåt att luta huvudet emot...

så där ja.... tänk vad en liten pall kan åstadkomma för vuxenkänslan....

det blev ju grymt bra...trots anabola..

Vi kör ju en liten twist på Flygande Jakob här. Vi gillar inte varma bananer. Är det nån som gör det, verkligen? For real? Knappast. Här visar Lillebror skålen han har förberett innan, med bananer att servera kalla och fina vid sidan... dessvärre åt han upp de flesta själv också. Medan jag orutinerat vände honom ryggen i några sekunder.

Det blev så gruvligt gott att jag hade grava problem att sluta äta. Ödmjuk värre. Ett annat problem jag kanske har.

Flygande Jakob

Jag fick en begäran igår om att nångång göra Flygande jakob. Kyckling, ris, chili, curry, grädde, jordnötter, banan...
Och jag säger ju alltid Ja, till mina barn. Om det är fett, sött, gott och vanebildande vill säga. Annars blir det alltid Nej.
Det är skönt att vara lite konsekvent. Så jag håller på att förbereda lite, eftersom jag ska till ett illa tajmat BVC-besök. Men tjena, kolla vilken kycklingfilé det här var då?!
Ska den vara så stor? Hur har den kycklingen sett ut? Jag anar lite anabola steroider här..å det låter ju inte så gott.
Å andra sidan, det är sällan dopingkontroller här i kvarteret, och vi kunde sannerligen behöva lite hjälp på traven här.
Jag når ju inte ens ner till golvet när jag sitter på toaletten.

Man vet att man är trött

när man vet att man kommer få nån av dessa kastade i huvudet, men ändå väljer att blunda och ligga kvar på lekmattan...och sen inte blir arg heller, när sonen får in en fullträff.. utan bara vänder sig om....

Ja, det var inte nåt vidare maffigt inlägg. Men maffigt trött var jag iallafall. Igår.

Läger

Smaka på det ordet. Läger. Jag gillar't inte. Saker som jag tänker på när jag här ordet läger är;
kalla golv, råfuktiga rum. Blöta golv. Packa väskor.Trasmattor huller om buller med blöta skor. Mjuka corn flakes. Taskig nattsömn. Hårda sängar. Regnigt väder. Morgonhumör. Campingtoaletter. Inte duscha. Glömda tandborstar.

Men... om man trampar lite på sin egen bekvämlighet kan läger också vara nåt fantastiskt. Härliga upplevelser tillsammans med rätt så härliga människor.
Och det måste faktiskt inte regna. Det kan vara härligt väder. Och rummet kan vara varmt. Och torrt. Och ofattbara mängder med fika.
Här är vi laddade med långkalsonger. Jag sov i dem, för säkerhets skull. Det var inte direkt kallt på vårt rum. Så de var onödiga. Men ibland är det viktigt att vara snygg också.

En säng. Hård och smal. Men man slapp att dela utrymmet. Man kunde vältra sig fritt. Om man är den sorten.

Det fanns också en härlig dubbelsäng. Mjuk och skön. Men då fick man slåss om utrymmet med dessa små juveler. Det ser kanske ut som en lätt match, men de har en enastående förmåga att breda ut sig, åt alla håll och kanter.
Här är klockan sju på morgonen så det är precis så mysigt som det ser ut.

Idag är det måndag och vi har en skön tvätthög att gå igenom. Strax. Först tar vi kex, the, lite blogg och musik.

Detta inlägg är det 999:onde.... frågan är hur man ska göra med nr 1000? Ska det vara nåt riktigt maffigt? För att liksom leva upp till siffran? Eller ska man bli lite anti kanske, och göra helt tvärtom? Vi får se...

nere på jorden igen

Har precis bytt en blöja, som inte var av denna världen. Fullsmetad. Överallt. Och nu luktar mina händer bajs.
Och jag har torkat snor med min tröja. Fräsch fredag.

Ensam hemma, kind of...

Det kan bero på att det regnar igen. Eller att de två största barnen är i skolan och de två minsta sover, så att man får lite tid att andas och tänka.
Ibland när jag verkligen tänker efter, så kommer jag ju på hur extremt lyckligt lottad jag är. Hur lyckliga vi är. Både vad det gäller familj, friska barn, vänner, men också med materiella ting.... sånt som är dyrbart för en. Och det är såklart härligt att tänka på. Känna tacksamhet.

Men då smyger sig också det dåliga samvetet på. Alltid. Skuldkänslan för att det är så många som inte har det lika bra. För att det är så många som lider, både i ens närhet och i andra länder. Som på riktigt kämpar för att ens överleva dagen. Fysiskt och psykiskt.
Och varför det är så, beror ju på att vi människor tillåter att det är så(min egen väldigt kortfattade förklaring). Pengar och mat finns, det är inte där problemet ligger. Det ligger hos människor.

Det är lätt att känna lite lätt panik över att behoven är så stora, och min egen möjlighet är så liten. Men jag brukar tänka att det är bättre att göra nåt litet, än inget alls. Det är omöjligt att säga vad som är viktigast. Bris, Barncancerfonden, Psoriasisförbundet, scouterna, läkare utan gränser, SOS-barnbyar etc etc.
Vi som familj har bestämt oss för några olika organisationer som vi stöder. Till exempel har vi två fadderbarn. Och jag vet att det låter helt knasigt, och jag vet att oddsen är astronomiskt små...men kanske, kanske.. kanske kan just vårt fadderbarn bli en nyckelperson till att AIDS-frågan får en lösning. Eller blir fredsmäklare. Eller människorättskämpe. Vilken grej vore inte det??
Så brukar jag tänka, när skuldkänslan blir tung. Vår lilla tjej i Togo, hon ska minsann få göra nåt med sitt liv.




En på miljonen? Så du säger att det finns en chans?! som Lloyd skulle ha sagt...

Skönt, nu har jag fått lasta av mig lite dåligt samvete, lite skuldkänsla. Ta tag i den, ni också. Skuldkänslan. Ge den på trynet!

Det ska hjälpa att vara riktigt peppad, har jag hört...

Alltså, i maj, då såg sommarplanen ut så här;

vattenmelon i stora skivor, sallader, grillad kyckling, quinoa, persikor, nektariner, fårost, oliver, massor av vatten, grillad fisk, sorbet, solrosskott, salsor till det grillade (valfria nyttiga)köttet, färskpotatis....
Jag var så sugen. Det skulle bli så bra.

Men sen kom semestern och då blev det istället så här;
coca cola, chips, korvar, lösgodis, gräddglass, frukostflingor med chokladsmak, nutella, flottig potatissallad, majonnäs, pizza, thai take away, mer nutella. Fuskiga bullar. Sockerkaka. Billiga Eldoradokex. Och jag gillar inte ens chips och cola. Men ändå. Intelligensen i det.

Men jag var ack så peppad. I maj.

Så nu väntar jag bara på att jag ska bli lika peppad att ta tag i följderna av mitt/vårt ätande. Såsom sockeravvänjning för barnen och lokal träning av kroppen. Min.

Skolstart!

som varje god mor, har jag tillbringat hela eftermiddagen med att stryka kläder, vika strumpor och fixa och trixa inför skolstarten imorgon... inte. Men jag har tagit reda på vilket klassrum storasyster ska ha.
Vi har inte förberett nånting alls. I måndags (när jag kikade i almanackan) blev jag så förvånad över att det var denna torsdagen, imorgon, som skolan började. Av nån anledning hade jag fått för mig att det var nästa vecka. Eller jag vet inte hur jag tänkte. Om jag tänkte.

Så läget är följande:
*inga nya skolkläder är inhandlade
*noll koll på innetofflor, inomhusjympaskor, utomhusjympaskor, jympakläder eller om ryggsäckarna är hela...
*vidare, ingen koll på stövlar och regnkläder. Inte till dagisbarnen heller.
* ingen av dem har klippt håret på länge, när ska de ta skolkort?

Men, det ordnar sig nog. Det finns ju HM och Stadium på nätet, så det går ju att klicketiklicka hem lite kläder.

Nu en helt annan grej. Har ni sett den här reklamen? Jag blev så trött (men samtidigt väldigt nyfiken) när jag såg den att jag först tänkte att jag inte skulle bry mig om att skriva nåt om den. Men alltså...

"jag är med på eDarling för att jag söker en kille med stil"
"jag är med på eDarling för att jag söker nån som har lika höga anspråk som jag"

Hur funkar det egentligen? Ok, bägge i reklamen ser bra ut. Och kanske har de bra jobb bägge två, om de har talat sanning. Så det tycker de tydligen är viktigt.
Men vad betyder det att man söker en kille med stil? Vilken stil(hiphop, country, dyr restaurang, mcdonalds)? Och vad är det som säger att hon inte sitter och rapar och fiser på bio? Vem avgör vad som är stil? Nån på eDarling? Att man ser stilig ut, betyder inte per automatik att man har stil väl?
Och singel-Niklas, som vill ha nån med höga anspråk? Det är ju bra, aldrig fel med att ha lite krav. Men möter han t.ex. mina höga anspråk? Och vad är det som är viktigt? Högskoleutbildning, eller sunt förnuft? Skolning eller social begåvning?

Om vi leker med tanken att jag skulle vara singel, och skulle ha hemskt höga anspråk. För jag har blivit rätt bortskämd genom åren. Då skulle jag använda mig av eDarling. Ok. Men skulle de godkänna mig? Ensamstående mamma, till fyra barn, bor kvar inom 50-skyltarna. Har inte jobbat sen 2008. Skulle det gå bra för mig tro? Räcker jag till? Inte troligt va?

Nånstans på eDarling sitter nån med alla svaren, med mätstickan som säger vem som har rätt kvalifikationer att använda sig av eDarling... undrar just hur snacket går på deras kafferaster??

Sicken tur att jag inte är singel. Puh.

Tekniknördar, se hit!

hjälp nu tant... kan man blogga från en Iphone4? Nä, jag har inte köpt nån. Men jag planerar hårt med att få "låna" MS... om det skulle visa sig att det funkar att blogga från den. Hehe. Me so smart.

om klädnypor

När jag hänger tvätt måste jag hänga samma sorts klädnypa i hela plagget. Alltså, till en tröja behövs det två klädnypor, och då måste båda vara av plast. Eller båda vara av trä. Men jag har så svårt att blanda. Ta en av varje.
Mina favoriter är de av trä.

Men jag borde inte vara orolig va?

Ingen curry!

Jag har gjort en kycklinggryta typ, idag, som blev makalöst bra. Om jag får säga det själv. Jag har alltid i curry, nästan tvångsmässigt, när jag lagar kyckling. Å då smakar det alltid samma. Varje gång. Skittråkigt.

Så kanske var det därför jag tyckte det blev så bra, för att det inte smakade curry. Nävål. Här kommer receptet, på ett ungefär.

1. Strimla och stek kycklingfilé, tillsammans med lite hackad lök. Salta och peppra.

2. Häll på lite vatten och en kycklingbuljongtärning.

3. Häll över grädde, eller liknande som du gillar, 2-3 dl.

4. Och här kommer själva knorren; rivet skal och saft från en halv citron blandas i. Sen tar man en matsked av vardera (sånadära frysta) gräslök, dill och provencalska örter.

Bom Shakalak! Färdigt. Bilden har jag såklart snott från nån annan som var smart nog att ta kort innan de åt upp maten. Jag har lite rester kvar på spisen, men det ser lite sjavigt ut...

Och receptet har jag såklart hittat på själv. Eller.. hittat själv på baksidan av ett gräddpaket.

Men gott var det! Spring iväg och handla nu.

Nu var det faktiskt kamerans fel...

Jag tänkte jag skulle föreviga lillebrors försök att resa sig själv, till stående utan att ha nåt att hålla sig i... och det gick ju i vanlig ordning alldeles lysande.

Jag går från klarhet till klarhet.

När man inte fick göra det man planerat.

I mitt fall var det att springa. Jag hade behov av att få rensa huvudet. Men det sket sig eftersom nån hade glömt nåt... Så... varför inte ta ut energin (och ilskan) över en gigantiskt tuja i rabatten? Som bara täcker utsikten? Minst lika svettigt.

Såja, perfekt, nu känns det genast bättre.

(Och eftersom jag inte direkt hade konsulterat maken i ärendet innan, är det bara att hoppas att han tycker att det blev till det bättre.Men han skulle bara våga säga nåt annat... vem vet vad jag isåfall sågar ner?...)

Jag känner mig fullkomligt trygg. Grunden är lagd.

Lillasyster har i redan unga år fått klart för sig att det viktigaste är en balanserad kost. Nutella och gurka. Varför inte?

smart planering av fika

Här kommer mitt bästa tips för hur man fixar fikan (för att vara den som får mest):

1. man skickar iväg storasyster till en kompis (= en mindre fikafantast att tävla mot)
2. man dukar fram 5 chocolate chip cookies, plus att man äter en själv medan man dukar
3. man tar fram en Nogger-glass, se ovan
4. man tar fram mellanmål till Lilleman (typ yoghurt, russin och annat läskigt)
5. börja fika

Det fina i kråksången är att Lillasyster tycker att kakorna är lite för hårda, så jag får 3/4 av hennes kaka. Storebror gillar mest vaniljglass, alltså får jag mer av glassen, typ 3/4 av den också. Sen tycker han att kakorna har lite hårda kanter och smular ner dem i min glass. Lillebror har vi redan löst.
Summasummarum: jag får 5 kakor + det mesta av glassen

Plättlätt! Det gäller bara att känna sina löss på gången...

men iuh...

såg ni handen, uppe till vänster på bild nummer två, i förra inlägget? Va?

Den är min!... ser ut som att den är inklippt från en skräckfilm. Tyvärr inte. Men den har repat sig lite nu, ser inte fullt så.. "skräckig" ut(hoppas jag, eller va?).

Lilleman 1 år

Det är så oerhört svårt att förstå att det redan gått ett år. Ett helt år sen Lillebror föddes.
Det var ju en väldigt stabil mage, om man säger. Och han behövde utrymmet, som han höll på. Och det har hållit i sig... Här är han alldeles ny, bara någon timme gammal. Lilla hjärtat.

Ett avslutat kapitel, det här med förlossningar, så det är lite mysigt att ta fram gamla bilder. Att kunna känna nostalgi, lycka.. men utan att behöva ha stygn som ömmar...

Och jag tycker han är världens skönaste filur. I sin åldersklass. (å sen har jag ju några champions till i mitt stall...)

Det är märkligt, det här med kärleken. Att istället för att den delas och portioneras ut mellan barnen, så att de får en mindre bit var, för varje barn som föds, så får varje barn ett helt eget "kärlekskonto". Kärlek bara växer för varje barn. Och som ni säkert vet;

"Kärlek är det enda som blir större, ju mer man slösar med den"

Åseglass cup och mästerfotografen

Jo, äldste sonen har ju spelat med sitt P10 lag i Åseglass Cup och jag var där. Klädd som en skogsmulle, med kamera och kaffetermos. Jag var helt rätt, vilket måste vara nåt slags rekord.
Och tanken var ju att jag skulle fixa ett inlägg om det med lite lämpliga bilder. För det gick minsann bra för honom(och hans lag). Hans lag kom 2:a, han fick alltså med sig en silvermedalj hem. Dock inte sin regnjacka.
Jag tror jag tog nästan 30-40 bilder och han fick sitta uppe sent i soffan och titta på dem i kameran..
"jaha, här har vi ett kort där alla är med. Utom jag"
"men mamma, vad är det här för ett kort?"
"är det vår match?"
"varför har du tagit kort på domaren? Jaha, det är mitt ben som sticker fram där, tror jag..."

Så nej, det blir inget inlägg. Inte på riktigt iallafall.

Vissst finns det väl regler om sånt här?

Ja... ni ser ju själv.. och nu undrar jag helt seriöst vems ansvaret är att ta ut soppåsen?

a) är det den som har bytt alla blöjorna?

b) är det den som la den första blöjan ovanpå, och liksom straffas för sin inkompetens att pressa ner ytterligare skräp i påsen?

c) är det den som inte har bytt nån av blöjorna?

Kan ni rappa på med svaret, så vore jag tacksam, sopbilen kommer tidigt imorgon bitti...

Oscar. Rockbjörn. Guldbagge.

Furumon. Sommar. Kusiner. Vattenloppor? Smörstekta kantareller. Och lök. Jag älskar stekt lök. Man känner tyvärr inte doften här. Lite beige.

Här var'e kalas. Augusti 2011. Mästerfotografen var med.Teåkersjön en sommardag 2011. Vilken dag. Vilken sagolik dag. I goda vänners lag. Jag tänker ofta att de är rätt kassa på att hålla tal, de där som vinner en massa priser. Skådespelare, rockstjärnor, fotbollsspelare osv.... Magnus Hedman höll en gång ett tal, på Fotbollsgalan, lätt berusad, om sina föräldrar. Riktigt dåligt. Fast tanken säkert bara var god, så blev det så fel. Oj, så dåligt det talet var.

En del rabblar upp precis alla som på ett eller annat sätt spelat en roll, från tandläkare till dagisfröknar, snälla grannar och vänner från gymnasiet. En morfar. Andra gör precis tvärtom. De räknar inte upp någon specifik, utan tackar alla lite mera sådär i ett svep och räknar med att folk själva ska förstå att de är inkluderade.

Jag är oerhört tacksam för alla de människor som finns i mitt liv. På både nära och på lite längre håll. Släkt och vänner. Jag är inte dummare än att jag förstår att jag är lyckligt lottad. Och att jag borde tala om det för de inblandade lite oftare(mer sällan är nämligen inte möjligt).

Bloggen är ett väldigt bra verktyg för att göra det, men ändå har jag valt att inte göra det. För att det är så lätt att det blir fel. Och åter igen, de som känner mig, de vet att jag avskyr att göra fel. Rätt (väldigt) omoget. Men ändå.

Och kanske, att jag skulle glömma bort att göra det, visa det, i verkliga livet i så fall. Jag är lite rädd att om jag kör stilen att ta med allt och alla, så skulle jag ändå glömma någon.

Så... jag gör en sån där "tvärtom", typ tackar ingen men räknar med att ni ända vet om ert värde. Guld. Ni är guld värda.

Kan vi säga så? Ni är med på det?

Ha! Sicken röta...

Jag har säkert lagt miljontals patienser genom alla år av regniga semestrar i båt, på sjön. Som barn alltså, annars var det länge sen jag hade den tiden...

Men så ikväll slog jag till... och kolla! Den gick ut. Utan att jag fuskade. Det måste vara ett tecken... på vad vet jag inte. Men säkert ett tecken. Jorå.

Å så blev det ju sommar ändå..

Det känns riktigt bra just nu att vi valde att flytta in tidigare och renovera som slavar varje kväll. För nu har solen och värmen kommit, och vi lyfter inte ett finger med varken maskeringstejp eller skruvdragare... Vi har haft härliga dagar vid sjön, fiskat, badat, grillat, sprungit flera mil, spelat kort, fått skavsår och myggbett. Som semester ska vara kan man väl säga. Eller som jag tycker att semester ska vara. Familjen Möller har varit här på semesterhäng, kul att ni kom! Vi uppskattar er i massor, det vet ni :o)

Och! Och! Badkrukan har badat! Här har vi bildbevis. Det är jag till höger i bild. Är det 26 grader i vattnet, så är det.

Vi har några dagar kvar att njuta gemensamt, innan jobb och dagis drar igång igen...