jag tror hon ljuger

eller är lätt sinnesförvirrad, men det gör inget...

Alltså, jag var och handlade och träffade på en mamma till en klasskamrat till Lillebror, hon hade alla sina egna fyra barn med sig plus ett extra litet lånebarn. Så det hördes när de kom, om jag säger så.
Som de flesta andra ser hon magen först och undrar hur det går, samtidigt som alla barnen ropar att jag ska hälsa hem till Storasyster och Lillebror och att deras pappa känner min man, och att lånebarnets mamma känner mig. Vilket de säger varje gång de ser mig. Högljutt och härligt. Osvenskt.
Iallafall, vi konstaterar att hon inte vill ha fler, det räcker och blir över med de barn hon har. Jag håller med(både att det räcker för henne, men även att det känns tillräckligt för mig....). Men hon tycker att jag som har så lugna barn visst ska tänka mig att ha fler.
Nej, säger jag, jag är för gammal. Det blir jättebra med fyra.
Hela klanen(alla barnen vars pappa känner min man, lånebarnet som har en mamma som känner mig plus kvinnan själv) frågar i kör, hur gammal jag är.

Ljudnivån är så hög på dem att hela butiken lätt kan tjuvlyssna, utan att behöva tjuvlyssna, om ni fattar.
37.. smyger jag fram...
Nääääää!? Jag trodde du var 23!! Säkert, jag lovar!

Jag älskar dig sa jag, och gav henne en kram. Studsade iväg för att hämta mjölken.

Jag vet, att hon vet, att mitt största barn är 10 år, och därför säger kanske den kommentaren mer om henne än om mig. Men det gör ingenting! Jag tänker njuta av den ändå, ja, det tänker jag, för vem vet när/om det händer nästa gång?...