en överraskning

När vi väntade vårt första barn, minns jag att jag önskade att det skulle bli en kille. Inte för att det är bättre, utan för att jag trodde att jag/vi var lite mer av "killföräldrar" dvs gillar sport, fotboll, inte så bra på tjejiga saker. Inte så puttinuttiga. Så trodde jag. Det blev en tjej.

När vi väntade vårt andra barn, hade jag istället jättesvårt att se mig själv med en liten kille, de föds ju dessutom med en svullen röd pung, hade jag hört och det var jag verkligen inte intresserad av! Det blev en kille.

När vi väntade vårt tredje barn, spelade det ju såklart inte nån roll. Det enda var att det hade gärna fått vara en kille för att en fd arbetskollega sa att hon var tvärsäker på att det var en tjej, för att jag blivit så rejält bred om baken, och det redan i april!.. (räkna baklänges, hon är född i december...)Och det blev ju en tjej.

Så nu då? Nej, självklart spelar det ingen roll. Det jag upptäckt så fort ett nyfött barn landat i min famn, är att det märkligt nog känns som väldigt självklart att det är just det barnet som jag väntat och burit på. Och det tar inte många sekunder förrän man glömt hur livet var innan det föddes. Fascinerande.

Kanske hade det varit praktiskt att ta reda på vilket det blir, men vi har valt att avstå. Allt i livet, och det bästa i livet är inte alltid praktiskt. Skulle man ha varit 100% praktisk, så hade man mest troligt inte haft några barn alls.

Så det får bli en överraskning.. i augusti.. bara två månader kvar. Bara. Just idag är jag lite, LITE, avundsjuk på fam Larsson....