bra hus?

Nån som vet nåt bra hus till salu? De enda jag hittar är små torp ute på vischan, eller någorlunda hyfsade (m.a.o. det skulle kanske gå att trixa till ett extra sovrum) men med elvärme... eller så ligger de i princip på järnvägsspåret.

Eller som vet nån bra husvariant, ifall man skulle slå huvudet i nåt hårt och vilja bygga (med 4 barn och fotbollstränande man...)? Och en nästan gratis tomt, med finfin utsikt... ja, ni hör... Mission Impossible.

De här husleverantörerna vet jag, vet ni några fler? Dyra, bra, snabba, osäkra, långsamma, trubbel, stabila, inte fullt så bra, eller grymma?
Eksjöhus
Trivselhus
A-hus
KarlssonHus
Värsåsvillan
Älvsbyhus

ja, och så var det här med bil också... 6 säten och plats för vagn.

blir en bra semester det här!

Little miss Sunshine

somnade igårkväll kl 20.00... och vaknade idag "morse" kl 10.45, vad blir det? 14,5 timme eller nåt sånt va?
Då skulle man ju kunna tänka sig att det är idel solsken, utvilad som hon är... Är.Hon.Inte.Inget.Solsken.
Alls

lika som bär igen

Här är Sergio Ramos, spansk spelare. En egenhet jag dras med, är att jag tycker det är lite kul att hitta likheter... eller det har iallafall blivit så genom åren att det har poppat upp i huvudet "men kolla, visst är han lik Barbara Streisand", eller "men se, det ser ut som din kusin ju"...

och här är hans dubbelgångare, när han är i Sverige. Katrin Zytomierska. Båda platsar i Real Madrid. Jag gillar Barcelona.

kris i microformat

Den klenmagade sonen skriker inifrån tv-rummet... Lillasyster har backat intill i soffan, med sina klibbiga, bara, sommarben och satt sig på hans VM-bilaga..

Snacka om I-landsproblem...

öh, tänkte inte på det...

Ett av de starkaste argumenten jag hade här hemma för att få köpa den där snobbiga vagnen jag skrivit om tidigare, var att vi skulle kunna behålla (skit)bilen (som bara startar varannan gång)som vi har här hemma. Eftersom den gick att vika ihop och skulle få plats bak i bagageutrymmet, även med det 6:e sätet uppfällt.
Vi har en Opel Zafira, inte speciellt "hot", men den funkar (när den startar då...)

Nånstans finns det väl en liten önskan om att kunna ha en liten tuff bil, nån gång. En fräsig liten shoppingbil, som kan parkera lite hur som helst i rutan.... en mini cooper kanske? Det är såna här bilar man vill titta på, om man ska titta på nån bil alls...

Men efter att ha testat verkligheten, alltså fällt upp 6:e sätet, trängt in en människa därbak, ställt in vagnen, kommit på att den personen måste åla sig ut, och in, genom ett utrymme som är ca 15cm brett (ja, det eller att krypa in genom bagageutrymmet, eller att ta ut barnstolen, för att kunna fälla fram sätet, så att man någorlunda lätt kan komma ut, eller in...) så får jag nog erkänna att jag inte riktigt tänkt till....

Personen har också ett av hjulen på barnvagnen i knät...
Dessutom sitter den personen längst bak, ca 13cm från bakluckan... inte så trevligt om någon trafikant skulle visa sig vara väldigt närsynt. Eller varför inte full? Vilken av familjemedlemmarna vill man "offra" och sätta där? Dra lott?

Så argumentet jag hade, var inte så bra, trots allt. Så vi kommer att behöva byta bil. Och ju fler bilar vi tittar på desto närmare mardrömmen kommer vi....
Det är väl vad man kallar för en "reality check"...?

Folkabuss.... Vill.Inte.Ha.

jag skulle plugga idag, minns ni?

Det stod med på listan, och dammsuga också.... tyvärr fanns heller inte några barn hemma att tvinga till slavarbete...

Skitsamma, det springer ingenstans, det finns kvar imorgon...

Min farmor skyllde alltid allting på åldern, barns, barnbarns, barnbarnsbarns eller sin egen....alltid var det någons ålder som var anledning till nåt.

Jag skyller allting på hormoner. Killen på bilden heter Olle Sarri, och jag tycker han är svinrolig. Det måste vara hormonerna...

tänkte ni ville veta...

jag tror hon ljuger

eller är lätt sinnesförvirrad, men det gör inget...

Alltså, jag var och handlade och träffade på en mamma till en klasskamrat till Lillebror, hon hade alla sina egna fyra barn med sig plus ett extra litet lånebarn. Så det hördes när de kom, om jag säger så.
Som de flesta andra ser hon magen först och undrar hur det går, samtidigt som alla barnen ropar att jag ska hälsa hem till Storasyster och Lillebror och att deras pappa känner min man, och att lånebarnets mamma känner mig. Vilket de säger varje gång de ser mig. Högljutt och härligt. Osvenskt.
Iallafall, vi konstaterar att hon inte vill ha fler, det räcker och blir över med de barn hon har. Jag håller med(både att det räcker för henne, men även att det känns tillräckligt för mig....). Men hon tycker att jag som har så lugna barn visst ska tänka mig att ha fler.
Nej, säger jag, jag är för gammal. Det blir jättebra med fyra.
Hela klanen(alla barnen vars pappa känner min man, lånebarnet som har en mamma som känner mig plus kvinnan själv) frågar i kör, hur gammal jag är.

Ljudnivån är så hög på dem att hela butiken lätt kan tjuvlyssna, utan att behöva tjuvlyssna, om ni fattar.
37.. smyger jag fram...
Nääääää!? Jag trodde du var 23!! Säkert, jag lovar!

Jag älskar dig sa jag, och gav henne en kram. Studsade iväg för att hämta mjölken.

Jag vet, att hon vet, att mitt största barn är 10 år, och därför säger kanske den kommentaren mer om henne än om mig. Men det gör ingenting! Jag tänker njuta av den ändå, ja, det tänker jag, för vem vet när/om det händer nästa gång?...

kunde man ju räknat ut...

att allt ätande hela helgen, tre dagar i rad, bara massa godsaker, skulle sätta sig på baken direkt!?
Grillat kött, goda såser, potatis, sallader, melon med parmaskinka, citronmousse, panna cotta, mandelkex, jordgubbstårta, kaffe, chokladkaka med nötter, lördagsgodis, jordgubbar med grädde och socker mitt i natten, grillad korv med cole slaw, kesoröra, jordgubbstårta igen, solmogna nektariner, vaniljglass och blåbär....... Ett oroväckande litet hopp där sist på kurvan... men vad skulle jag ha gjort? Låtit bli att äta? I think NOT...

här har vi dagens uppgifter, får väl se hur många av punkterna som kommer att göras... vissa av dem är faktiskt redan gjorda... färskpotatisen står rykande het på spisen, ska bara klippas dill över, och köttet är klart.. en punkt mindre att göra..

ha en skön dag nu!

uppdrag granskning

http://www.youtube.com/watch?v=HZp8e5Gbzk8

Klickar man på länken kommer man att få höra en skön 80-talsinspirerad låt med Salem al Fakir - "Roxy"

Jag har fått ett mer eller mindre seriöst uppdrag att lyssna på den och se hur jag tolkar texten... och det gjorde jag...
Först lyssnade jag igenom den, bara sådär... och den var riktigt skön, han är ju en rätt begåvad lirare(och med en oslagbar falsett) om man säger så. Har jag förstått, mina begränsade musikkunskaper till trots.

Men jag rev mig i huvudet.... och tänkte att jag måste ha fattat fel... eller att jag måste ha hört fel. Som barn gör, de sjunger engelska lite som de vill. Och jag måste ha hört lite som jag ville, kanske?

Men nu har jag hittat texten på hans officiella hemsida, och det verkar handla om en könssjukdom.... "Roxy is the one who gave it to me"....

Låten är fortfarande rätt bra, men inte lika skön, om man säger så... han förvånade mig...sannhistoria? Vem vet? Inte jag...

Midsommarhelgen i bilder

Här kommer några få bilder på vår helg. Det har varit en jätteskön helg, med sovmorgnar och sena lata kvällar...
Här är det fredageftermiddag och Storasyster tillverkar sin egen midsommarkrans. Hon verkar inte ha ärvt mina icke-gröna fingrar..

I år regnade det inte på midsommarafton, jag vet inte när det hände senast? Däremot blåste det på Lillasyster och hennes pappa...

Vi hade italiensk buffé, med massor av härlig mat.... efterrätts-buffé med tårtor, glass, panna cotta...

Här har vi nästan alla kusinerna samlade, på ett hoppkort...

Lördagsmys... jättesöta kattungar...

Vi grillade, spelade fotboll, satt och pratade, drack kaffe... Livet är bra härligt!

idag, söndag var det dags för ännu mera mat.. vi hade ett masskalas, där vi firade fem personer på samma gång. Praktiskt. Korvgrillning, kaffe och tårta nere i Sunnanå, härligt väder!

Nästan först i tårt-kön... Lillebror/storebror med kusin vitamin...

Ja.. det är inte utan att man ser lite framtung ut... stackars svanken..

Efter en sån här ätar-helg, ska det bli intressant att se hur vågen reagerar...

på begäran!

här kommer mitt bästa tips, till andra gravida...

De allra flesta får tips som är värdelösa, så också jag. Antagligen har man gett ett och annat dåligt tips också. Men här kommer ett som faktist har funkat;

De flesta tänker nog att har man fött barn, så är lite såriga bröstvårtor "piece of cake", eller " a walk in the park".. ja kanske. Själv satt jag och grinade med första barnet, varje gång hon skulle äta, kallsvettades innan hon ens börjat. Efter kanske 30sekunders sugande hade man vant sig, smärtan klingat av.

Lagom till andra barnet, fick jag tipset att köpa mig en lagom hård rotborste, eller liknande. Jag köpte scrub-handskar (ni vet såna man har i duschen). Sen härdade jag skinnet genom att skrubba som en galning varje gång jag duschade, i ca en månads tid innan förlossningen.
Funkade finfint för mig iallafall, även om det låter som en rätt knasig idé..

Då var det midsommar!

Jag drar runt i pyjamas fortfarande, övriga familjen är ute på cykel och ska försöka hitta tillräckligt mycket blommor för att få till åtminstone en krans.


Tänker man efter så är faktiskt hundkex inte så fula... tvärtom, de är väldigt söta. Och luktar gott. Det är ungefär som jag....


En övergiven stackars blomma i ett hörn... den kan få åka med i kransen också, för sällskaps skull...



Vi har mest såna här i vår trädgårdsodling..det är de som växer allra bäst och mest.

Jag tror att de flesta "stora" bloggar kör med outfitbilder en dag som den här... men för det första, så vet jag inte hur de bär sig åt för att fixa det, hur långa armar har de? Eller tjatar de livet ur sina närmaste att ständigt ta kort på dem?
Och för det andra så får jag inte plats på kortet, mer än på så långt håll att det inte syns vad jag har på mig iallafall.
Och för det tredje, jag har redan sagt att jag går i pyjamas.... inget kort alltså. Osis.

Men iallafall, hoppas ni får en härlig midsommar! Kram

Belgian Blue

har man ju hört talas om....




men Belgian Red?

de smakade trots allt väldigt gott, med socker och grädde och trevligt sällskap!

att vakna på fel sida

Innan jag blev sparkad ur min sömn imorse, bokstavligt talat, drömde jag att jag inte hade magen kvar att bära på. Jag var slimmad och stark, solbränd, snygg i håret.....nån bebis såg jag inte röken av dock? Iallafall, jag var inne på ett fik, hela drömmen var på fiket. Ett skinande rent och fräscht fik, inte ett dammkorn, eller nåt gammalt märke av spillt kaffe på borden. De sålde ALLT som jag gillar, allt var dessutom doppat i choklad, oavsett om det var kanelbullar, wienerbröd eller muffins. Allt var blänkande och mustigt chokladbrunt. Stora muggar med varm choklad med grädde....Allt kostade 12:-, oavsett vad man valde...

Och som jag valde, valde, och valde igen, ändrade mig, tog flera stycken, samtidigt som jag försökte få alla andra att göra detsamma....tallriken svämmade över, jag bet i en muffins, tog ett bett i ett annat bakverk innan jag ens var färdigtuggad med muffinsen.. smått hysteriskt.. fast härligt och underbart!



Och så vaknar man... med den enorma magen fortfarande mitt fram, inte direkt slimmad och allt annat än stark, det är ju som att vända en Finlandsfärja i sängen..Brödsmulor på bordet sen igår, torkade makaroner på golvet, damma i fönstren, Lillasysters leksaker precis överallt.. sonens fotbollar i olika modeller också överallt.... en hög med tvätt, osorterad i en stol..
Är det konstigt att man blir, bara lite, vresig då?

storasyster åkte till en kompis, jag packade in övriga två i bilen och åkte och fikade.. så där ja..

"jo, ni vill visst fika!"

beordrad sovmorgon!

klockan är 09.12 och alla barnen sover. Det kallar jag lydigt. Igårkväll marscherade jag runt och kommenderade dem att sova länge idag. Alla tre. För jag kände att jag behövde det... hm, den enda som är vaken är jag, och så har det varit en bra stund nu..

Fast till mitt försvar måste jag dra till med en klassiker "det var inte mitt fel".. alltså jag ville sova längre, men eftersom knodden i magen verkar fatta lite trögt, så har den sparkat och levt rövare där inne.
Och den hittar nya (o)trevliga ställen att sikta in sig på, långt ut på sidorna, eller varför inte långt upp bland revbenen?

Njuta sig lite frukost, själv i tyst hus, tror jag bestämt...

en inte alltför tokig dag

om inte vi kan komma till sjön, så får "sjön" komma till oss...

brev på posten

Det är inte så ofta det kommer brev eller kort med posten nu för tiden, de allra flesta(mig själv inkluderad)skickar mail. I tid och otid (jag tycker om det ordet, otid, klämde in det här, bara för att få använda det...)
Så man blir ju glad och förvånad när det dimper ner ett gulligt litet kort... vem kan det vara till, och vem kan det vara ifrån?




Men det här var vad som fanns på baksidan...



En statistisk undersökning av hur många hästar vi har i hushållet... inom tätbebyggt område? Öh, nä, vi sålde den, den kom inte överens med dragoxen..

det var ju också en tanke

Sonen i familjen har lite krångel med magen, vi har inte kommit fram till vad det kan vara, det kommer och går som det vill, finns inget mönster att urskilja.
Ikväll var det dags igen och jag försökte trösta så gott jag kunde, där jag satt bredvid;
- vi får försöka tänka efter lite till, vad det kan bero på, att du får så ont i magen
- ja, det hade varit bra om man bara plötsligt blev en sån där som kom på alla svaren, det skulle jag önska mig
- jag önskar att jag kunde ta ditt onda, istället för dig, så att du slapp
- va? nä, det är väl bättre om nån annan får det, t.ex. en kines kanske? så slipper vi båda två..

en överraskning

När vi väntade vårt första barn, minns jag att jag önskade att det skulle bli en kille. Inte för att det är bättre, utan för att jag trodde att jag/vi var lite mer av "killföräldrar" dvs gillar sport, fotboll, inte så bra på tjejiga saker. Inte så puttinuttiga. Så trodde jag. Det blev en tjej.

När vi väntade vårt andra barn, hade jag istället jättesvårt att se mig själv med en liten kille, de föds ju dessutom med en svullen röd pung, hade jag hört och det var jag verkligen inte intresserad av! Det blev en kille.

När vi väntade vårt tredje barn, spelade det ju såklart inte nån roll. Det enda var att det hade gärna fått vara en kille för att en fd arbetskollega sa att hon var tvärsäker på att det var en tjej, för att jag blivit så rejält bred om baken, och det redan i april!.. (räkna baklänges, hon är född i december...)Och det blev ju en tjej.

Så nu då? Nej, självklart spelar det ingen roll. Det jag upptäckt så fort ett nyfött barn landat i min famn, är att det märkligt nog känns som väldigt självklart att det är just det barnet som jag väntat och burit på. Och det tar inte många sekunder förrän man glömt hur livet var innan det föddes. Fascinerande.

Kanske hade det varit praktiskt att ta reda på vilket det blir, men vi har valt att avstå. Allt i livet, och det bästa i livet är inte alltid praktiskt. Skulle man ha varit 100% praktisk, så hade man mest troligt inte haft några barn alls.

Så det får bli en överraskning.. i augusti.. bara två månader kvar. Bara. Just idag är jag lite, LITE, avundsjuk på fam Larsson....

Grattis Ester och Elvira, till lillasyster!

Idag, 22 juni 2010, hissar vi flaggan för fam Larsson, som i natt fått sin tredje prinsessa! Och ytterligare ett kusinbarn att hålla ordning på, på framtidens familjekalas.. det ska bli härligt! Hjälp, vilken skara det kommer att bli.. :o)

Stora kramar!

sommarlovets dag 6

Det är alltså bara dag 6, och min plan har helt gått i baklås. Jag vet inte varför jag måste hålla på att göra upp planer hela tiden, men sån är jag. Framförhållning gillar jag. Det tycker jag är nåt härligt. Fast det kanske inte är nödvändigt hela tiden?..

Nåväl.. planen, den inte alltgör genomtänkta var;
Lillasyster på dagis, jag pluggar NKb när hon är där. Tvingar ut de äldre barnen att cykla, så jag själv också är tvungen att cykla med. Hämtar Lillasyster från dagis, hon somnar, jag lagar lunch. Sen umgås vi i trädgården, spelar spel i solskenet och älskar att vara i varandras sällskap, inga konflikter så långt ögat kan nå..

Jo..

Jag fick istället ställa mig och plocka iordning diskbänken, det fanns tvätt högt och lågt. Hur kunde jag glömma det? Dessutom har jag ont och rör mig som en sengångare. Och det gör mig sur, att det gör ont.
Barnen vill inte göra nånting, "de orkar inte"..oavsett förslag. Och bara därför tvingar jag dem att cykla med mig till biblioteket, fastän jag har jätteont och inte borde ha cyklat själv. Dumt. Hinner ju inte plugga innan jag ska hämta Lillasyster då heller, men vad gör man?
De vill ha lunch direkt. Åt de inte frukost? Tog de bara fram grejorna och gjorde mer disk med dem? Glömde de äta?
De slåss i trädgården, det var krocket först, innan det blev halvkrig. Väldigt osäkert vilka regler de kommit överens om. För nu är de verkligen inte överens.

Mamma, mamma, nu vill hon inte spela kubb med mig, bara för att jag välte henne ur hängmattan?!"...
Nehej, men vad konstigt...


Jag hade satt mig på altankanten, med Nk-boken, för att vara delaktig, men här går jag in..

När kommer pappan hem, när får jag stämpla ut?

Jordgubbar och glass

verkar vara melodin!
För mitt eget knasiga intresses skull så väger jag mig varje måndag(och gör en graf, får väl se om jag törs göra likadant efter knodden är född...?) ... jag var lite orolig att viktkurvan skulle helt gå igenom taket, under några veckor i maj, men nu verkar det har lugnat sig. Så fastän jag ätit jordgubbar och glass i mängder, och fikat som aldrig förr, så är viktökningen bara 200g. Det är helt i min smak.

Missförstå mig rätt, jag strävar verkligen inte efter en graviditet i Anna Ankas stil, men om det drar iväg över 20-30kg blir det jobbigt att hitta kläder och det blir allmänt jobbigt för mig att bara finnas till. Det blir jobbigt för de flesta runtomkring att jag finns till ....Plus att de helst ska "försvinna" (allra helst poff, av sig själv) efteråt också...

För övrigt kan jag inte längre gå några längre promenader, det gör mig sur, helst inte gå alls, då blir jag sittade med ont i bäckenet/höften/ichias-typområdet, hela eftermiddagen och kvällen. Att gräva i trädgården har också visat sig vara ett mindre bra val... Men nu börjar jag iallafall se en ände på det hela... bara sommaren kvar... bara...

same, same but diffferent, del 3

Jag är inte nån vän av popgruppen Kent, inte på nåt sätt alls. De låter tragiskt tråkiga. Och så har jag fått för mig att de är så, hur ska jag säga, pretentiösa, tar sig själva på ett alltför stort allvar.

Jag borde skämmas, att jag inte googlat henne tidigare, hon är ju härifrån, hemifrån här. Carolina Wallin Perez, har gjort en coverskiva på Kentlåtar "Pärlor och svin", tror jag den heter. Om man gillar Norah Jones, Katie Melua, Anna Ternheim m.fl. lite släpig, skön och jazzig stil... då gillar man henne också!

Här, får du en adress för att lyssna på ett smakprov...(det blev tyvärr inte nån länk att klicka på, men du löser säkert problemet..visst?)

http://www.youtube.com/watch?v=fvMPwAh7UA4&feature=related

Och vet ni, jag har jobbat tillsammans med henne på Shell (och hon var bustrevlig). Hon är nästan som en kändis, så visst kan man säga att jag har jobbat med en kändis då? VIsst?

Vi er röde, vi er hvide

Ikväll hejar vi på Danmark, som spelar mot Kamerun. Är Danmark det enda lag som inte spelar i tighta tröjor? Kamerun spelar definitivt i tighta tröjor, som Storasyster spekulerade i; är det för att de tycker att de har muskler eller?

Iallafall så kommer jag att tänka på när Danmark var lite i ropet, och hade spelat in den där fotbollslåten "vi er röde, vi er hvide", jag tror jag gick på högstadiet och fotboll hade blivit väldigt viktigt. Det var nåt stort fotbollsmästerskap, vet inte var eller vilket år MEN, men jag minns att min totala favorit i danska laget var... inte Michael Laudrup, inte Brian Laudrup, inte Morten Olsen, inte Fleming Poulsen utan.... PREBEN ELKJAER LARSEN!?... ska inte tonårstjejer bli kära i söta killar? Med svärmorsutseende, snälla ögon, snedlugg, tandställning..?
Här har vi en man, gammal redan då, med ett typiskt radioutseende, radiospelstil, och som dessutom stod och rökte (på) i halvtidsvilan... Där hade vi hjälten!



och då är detta ändå ett bra kort...

är den kul?

Eller är den bara dum? Jag kan inte bestämma mig. Å ena sidan tycker jag att den är lite småkul, och kanske typiskt tjejig, och nåt åt det hållet har jag tänkt både en och två gånger.. rätt pinsamt, egentligen.
Men är den kanske bara tragisk? Om man har/haft ätstörningar kanske man inte alls uppskattar den? Jag vet inte jag...

att ta tag i mitt liv

Nej, jag skoja bara.. idag ska jag ju göra INGENTING. Så var ju tanken. Och det går väl sådär. Fast jag bestämt att jag inte måste göra nånting idag, och då blir mer som en bonus, om jag skulle slå till och få nåt gjort.
Iallafall, så tänkte jag att jag skulle lägga ut receptet från min moster, på rulltårtefyllningen jag skröt om för några dagar sen.



det enda sura är väl att jag inte uppfunnit receptet själv, det hade vart nåt det!

Ok, så gör en vanlig rulltårta, det ligger säkert nåt recept och skräpar hos er nånstans. Sen låter ni den svalna, och fyller med;

2dl vispad grädde
1dl kesella
0,5-1 dl florsocker
1dl färska bär

Jag vispade först grädden, nästan fast, sedan tog jag i sockret och turkisk yoghurt (det berättade jag inte för barnen innan, jag hade ingen kesella), och vispade till lagom hård konsistens. Sist rörde jag i jordgubbar som jag delat i mindre bitar.
Rulla ihop, och skynda dig att ta första biten.

om näsan

jag tror att man har uppnäsa om enda stället på kroppen som man flår på är ovansidan näsan...

dagens bravader, nu är jag helt slut....

Imorgon ska det tydligen bli regn, regn och grått väder. Idag är det alldeles strålande, soligt och varmt. Alltså gör vi laborationen idag...
Började ju så smått igår kväll och var full av inspiration i morse. Så med 50% inspiration och 50% transpiration, vad kan gå fel?

Började strax efter 10, och var klar vid halv ett. Mitt i alltihopa fixade vi lite lunch också... jag är tydligen inte van att stå upp nån längre stund i taget, för mina fötter är betydligt plattare och flera storlekar större. Åtminstone känns det ju så...
Ikväll ska jag "bara" renskriva alla mina anteckningar... och imorgon, gör jag INGENTING!



Allt för vetenskapen..



Här står lite vinsyra och kaustiksoda och fräser i min diskho...



Nånstans här, bland alla "provrör" finns svaren på alla frågorna...

hittade ett batteri till slut..

Ja, alltså till min sköna termometer, inget annat, så nu har det laborerats vill jag lova...
Jag kan inte påstå att jag direkt är med på noterna ... försöker ta hjälp av Wikipedia, men det enda som känns bekant i den här artikeln är väl bara bokstäverna CP.. lycka till!



Det känns som att det bara är att håva in mitt MVG...

tvångs.. ja tvångstankar

Här är den, lansormen...

eller kanske inte riktigt tvångstankar ändå. Egentligen är jag nog lyckligt ovetande om vad det är... kanske är fix idé ett bättre ord. Eller inte. Jag vet inte.
Jag har lite grejor för mig då, ok.. t.ex

Jag såg en gång ett program om ormar i Sydamerika, lansorm. Den var ingen vacker syn, ett lömskt ansikte och onda små ögon hade den. Tyckte jag. Grå. Och den står för nästan alla ormbett, i Sydamerika, inte Sverige. Vanligt var att den smög sig in hemma hos folk, och dök fram när de minst anade, bet dem i fötterna vid tvättmaskinen eller så.
Varje gång jag ska duscha, vi har dusch i badkaret, får jag en impuls att det ska komma fram en orm därunderifrån och bita mig i tårna. Varje gång. Varje gång får jag tvinga mig själv att inte backa, att inte ge efter för impulsen. Är inte det märkligt?

Eller så här; om jag äter mat, säg kött, potatis, sås och grönsaker. Då måste det "gå jämnt upp".. varje tugga måste innehålla nåt av varje grej, så därför om köttet är slut, måste jag ta lite till. Eller om nåt av det andra skulle fattas, likadant. Det händer inte alltför sällan att jag tillslut har tagit till mig alldeles för mycket mat längs vägen, för att jag inte hade ett bra ögonmått från början.

Eller denna; jag älskar egentligen att springa(läs lunka eller möjligen jogga), men det är så förtvivlat trögt att komma iväg. Men om jag lurar mig själv att jag bara ska gå, men tar på mig svettvänliga kläder, BARA för att det är skönare, då går jag på det...!.. I det här fallet är det ju rätt bra, men det är ändå lite konstigt tycker jag.. lura sig själv OCH gå på det... ?

men tjena..

Idag var jag laddad.. hade listan klar, här skulle inhandlas de sista grejorna för Naturkunskapslaboration nr 1. Bland annat en riktigt bra digital termometer, den mest avgörande komponenten för att kunna genomföra det. Jag har skjutit det framför mig, tycker att det är lite läskigt. Det påminner om fysiklektionerna på högstadiet, när jag var bänk-kamrat med en kille vars pappa var elektriker.
Han fick alltid sin lampa att lysa, min var alltid svart. Oavsett om det var rätt kopplat eller ej... Det lyste aldrig.

Men nu så, alla barnen ur vägen, Storasyster hos en kompis, Bror på fotbollsskola och Lillasyster sov i sängen...

Sätt igång...

Inga batterier till termometern....

men åh!

Det blev helt knasig med förra inläggen, kortet på storasyster helt snett, och texten hamnade helt fel. Jag är ett tekniskt geni.. fast med hjälp av en svåger, tror jag att jag har fixat en besöksräknare.. men jag tror den räknar fel? Skitsamma, det är ju ändå mest för utseendets skull. Lite mer proffsigt så.

Men iallafall, det är en speciell och knasig dag idag, även av en annan anledning. Tyckte att dagens datum lät lite bekant, men kom först inte på varför. Men plötsligt mitt under skolavslutningen, samtidigt som jag såg brorsans gamla fröken Maj E i "publiken", slog det mig.... idag för (håll i er) 21 år sen, blev jag och Markus ett par. 21 år...hahahahahahaha! Jag som bara är 27 (i likhet med min far, ständigt 27) hur gick det till?

Jag har inga bra råd att ge, misstänker att jag mest haft tur i livet. Inte heller har jag några smaskiga kärleksdikter att krydda bloggen med.
Jag kan bara konstatera att jag älskar honom gränslöst, och att anledningarna till det kan vara flera. Fast mest troligt är det för att han älskar mig. Med alla fel och brister. Att han älskar mig, trots att han känner mig, alla sidor, sidor jag inte ens står ut med själv.

Så är det! Grattis då, på oss!

Nu ska jag se på fotbolls-VM (Portugal-Elfenbenskusten)...

skolavslutning!

Härlig dag, härligt väder, härlig falsksång (speciellt allsången), härligt glada barn i nya kläder, stela skjortor, frasiga kjolar... det är nåt speciellt med just skolavslutningar.
Jag glömde raka benen, fick inte plattat håret, Lillasyster fick ha vintermössan på, men annars var det mesta på topp.

För den som undrar är mina tomater slut, så därför återgår jag till sockret...
Jag är inte helt tappad bakom en vagn när det gäller att baka, eller laga mat. MEN nån estet är jag inte. Så jag blir nöjd för ganska lite, här är jag riktigt nöjd faktiskt. Det är världens godaste rulltårta (i kategorin bakverk som inte innehåller choklad) Receptet kan ni få en annan dag. Nu ska jag raka benen. Det är ju försent nu, jag har ju redan varit ute bland folk. Men ändå.

EXTRA EXTRA

jag har äntligen hittat funktionen som gör att vem som helst kan kommentera... alltså inte bara folk med egna bloggar, eller med google-konton osv..

Nu är det fritt fram!

Jag är beredd.... är ni?

vi tar det igen då...

Det var ett tag sedan nu, men jag har märkt att det finns ett behov att uppdatera det litegrann. Vad man säger till en gravid (alltså mig!), och vad man helst inte säger...

Jo, jag har en spegel, jag vet hur jag ser ut. Very much pregnant.

Efter förra veckans skörd av kommentarer, vill jag tillägga följande tips till mitt förra inlägg (har glömt när det var);

-"Oj, det är ingen risk att du föder här och nu väl, eller?"
När nån är ute på promenad och går sitt allra fortaste, är inte detta det mest uppmuntrande att säga, välj nåt annat nästa gång....

-"Ska du ta hand om hela kommunens befolkningsökning?"
Här är det smartare att spela ovetande, låtsas som att man tror att det är tredje barnet som väntas... i mitt fall är det ju så här att jag är fortfarande bara 2-barnsmamma plus en bebis. 4 barn blir det först om några år, när bebisarna har växt upp. Hårfin skillnad kan tyckas, men dock en skillnad.

-"Åh, fy f'n, ska du dra runt på den magen hela sommaren?"
Ljug, för hela friden, ljug. Hitta på vad som helst, tror du människan har gått upp 15kg, säg att det inte kan vara mer än 5kg...

Ni känner väl till uttrycket "happy wife, happy life"....Dåså, då kör vi på det, frågor?

smågodis

Jag kan inte skryta med att vara speciellt hälsosam eller överdrivet nyttig när det gäller vad jag stoppar i mig. Tyvärr. Alla sorters varianter av socker duger bra. Kakor, glass, smågodis.. det enda som inte riktigt gått hem är typ chips, popcorn och sånt. Antagligen skulle det också gå ner, om jag bara strödde lite socker över. Men det gör jag inte. Jag sparar det enda lilla området av seger och använder när det känns som att jag behöver ha nåt besserwisser-aktigt att säga, i stil med;

"va, nä, jag äter inte chips!"

"nänä, inga jordnötter för mig inte"...

"nej du, popcorn det är för salt och fett för mig"...

jamenellerhur?...

En del människor hävdar på riktigt att frukt är godis, att små minimorötter minsann är lika gott och att en liten ruta choklad räcker, om de mot förmodan skulle känna ett litet litet sug... Usch! Jag tror inte för ett ögonblick att de talar sanning. Jag vägrar tro det. Jag vill inte. Nej väl?!

Så har jag tänkt. Och tyckt. Och tycker nog fortfarande. Men kolla här....

Förra veckans vinnare! Helt otippat, vildmix/trädgårdsblandning av tomater.. i alla former och färger. Och de var jättegoda, jag har ätit minst ett kilo! Det måste vara hormonerna, för inte är det normalt iallafall...

same, same but different, del 2

Att barn (och jag) säger fel lite då och då, det är inte helt ovanligt. Att barn (och jag) säger fel namn på personer ibland, är inte heller helt ovanligt. Snarare ganska charmigt.

När sonen skulle berätta om en kille i hans fotbollslag, som heter André, som plötsligt blivit jätteduktig på fotboll så kallade han (och nu även jag) honom hela tiden Entré. Och det var ju lite gulligt, och vi skrattade åt honom litegrann.

Nu hoppas jag bara att inte killen ifråga har förstått att det kommer ifrån serien Skruvat, som går på Nickelodeon. Figuren till höger.... heter Entré...

För då blir det kanske inte lika charmigt...

same, same, but different

Har ni vart i Göteborg när det är Göteborgsvarvet? Då vet ni att det är fullt med folk överallt. Det är väl inte favoritsituationen för en lantis som jag.
När jag och Nilla sprang Göteborgsvarvet första gången tillsammans, jag kunde ju såklart inte springa själv, ifall jag inte skulle hitta, springa fel, helt seriöst...jag vet inte exakt hur jag resonerade där, men så tänkte jag ...
Vi åkte iallafall tåg ner, och hade lånat jobbets lägenhet, smidigt värre. Jag minns att jag var helt slut efteråt, 100meter till hade inte varit möjligt. Jag tyckte att bananen jag fått var alldeles för grön. Och att EN liten kexchoklad var alldeles för lite. Försökte tigga till mig några extra av helt okända människor. Rätt olikt mig.

Vi skulle ta spårvagnen tillbaka till lägenheten, men det var överfullt med människor, så vi fick inte plats, varje gång hände samma sak... jag lyckades aldrig komma på.. men det är nu som jag kommer på snilleblixten!
Eftersom jag verkar ha den exakta längden av en svensk medellång mans längd, upp till armhålan, så tyckte jag att det var helt ok att vi skippade spårvagnen. Och gick hem. Jo, det är säkert...(och jag tyckte att idén var lysande)
Jag hade sett att slingan vi sprungit hade gått precis gatan förbi där lägenheten låg och bestämde helt sonika att uppskattningsvis 800m extra att gå hem, var att föredra framför att stå trångt med uppnäsan i nåns armhåla. Min näsa i någon annans svettiga armhåla.

Precis, så vi gick tillbaka. Som en del vet, har jag noll och inget lokalsinne, men det finns en blå linje att springa efter, och den tog vi sikte på när vi skulle ta oss hemåt. Nu hade jag väl inte riktigt uppskattat avståndet hem riktigt rätt, och jag hade heller inte riktigt förstått exakt hur stela vaderna var, efter att ha stått still ett tag. Joråsåatte....
Varje steg jag tog, nöp det till i vaderna...
Jag tror att vi sprang i 2h 15minuter... och sen gick vi väl i 45 minuter till, för att komma hem... haltandes, stapplandes, gnällandes...

(Man vet att det finns kameror efter målgång, man vet bara inte exakt var, därför måste man le och dra in magen hela tiden, fastän man egentligen vill spy. Image is everything, vilket gör att jag undrar hur jag tänkte när jag packade ner den röda målarkepsen...?)

Nu ska vi se.. varför berättar jag det här? Förutom för att ni ska vara imponerade. Jo, för att de senaste två dagarna har jag haft precis lika ont i vaderna, som jag hade då. Fast jag inte sprungit en meter. Inte en halv meter. Stödstrumpor på, stödstrumpor av, massage, fötter högt..... inget har hjälpt. Det var bara det. Tyck synd om mig, jag har ont i vaderna.

lika som bär?

vem är egentligen vem?

läste nånstans att Puyols mamma vill att han klipper sig, men att han vägrar. Så härligt anarkistiskt där. Fråga bara Robert Wells.... ja för tänk om det inte växer ut igen om man ångrar sig efteråt?

fram för mer ojämlikhet?

med risk för att låta väldigt gammalmodig, så finns det områden där jag inte alls är för ökad jämlikhet. Men så har jag heller inget jättebehov av att vara hipp och modern. Det är ändå liksom kört...

Att ta ut den gröna soppåsen, att rensa avloppet, att städa garaget, rensa hängrännorna... vore inte så tokigt om jag slapp helt!

inte riktigt enligt planen

Jag hade en plan igår kväll, en plan för hur bra den här dagen skulle flyta...
Så här såg den ut, på ett ungefär:
- vakna pigg och se att solen lyser ute
- lämna Lillasyster på dagis
- gå en snabb runda (allt är ju relativt)
- hem och lämna svar på 2 uppgifter på uppdraget av naturkunskapen, klar i knoppen efter all frisk luft
- fixa fräsch lunch
- fixa och trixa med lite tvätt
- söka lite jobb på internet
- vara klar med allt tråkigt när de större barnen kom hem...

ja, ungefär så... men, så klart, det blev inte riktigt så .. det blev så här istället;
*vaknade urtrött, håret rakt upp, kråkor i näsan
*kom till dagis, möts i dörren av en fröken som säger att ett barn har kaskad-spytt.. jaha, vi vänder...
*får hasa mig runt på en mini-promenad med Lillasyster i vagnen, 18minuter... (alltid något)
*börjar må illa.. som kraftig åksjuka
*sätter Lillasyster framför AnimalPlanet för att få ligga lite horisontellt i soffan. Går sådär. Hon vill ha aktivt sällskap...av mamma-apan..
*Lillasyster vill gå ut och gunga, i hängmattan. Vilket betyder i praktiken att hon tittar på och jag mår ännu mer dåligt av gungandet..hon tycker nämligen inte om att gunga, vad är det för fel?
*sen vill hon hoppa studsmatta, jag står och tittar på, håller upp ögonlocken med fingrarna (hur kan det bli så? jag la mig extra tidigt igår..)
*får dåligt samvete över det skövlade jordgubbslandet, räddar en överlevande planta i en kruka
*bär in en protesterande Lillasyster, här ska ätas frukt och sen sovas
*hon hämnas genom att kladda päronkött på hela soffkudden, men somnar iallafall lydigt.
*sätter mig framför datorn. Ett halvt svar klart på 10 minuter. Bra! Andra svaret klart, men när jag ska spara försvinner alltihop, för att jag varit klantig, kan inte skylla på nån. Börja om. Inte bra där!
*lunchen blir klar precis när de större juvelerna kommer hem, jag har mättat mig med gamla våfflor under tiden..

Så.. då ska jag bara kasta mig över tvätten, disken, jobben, dammråttorna...

det är knasigt

att så fort man egentligen ska plugga nåt vettigt då hittar man massa olika saker att göra istället. Eller massor av annat att läsa, recept, reportage, eller vad som helst...

Eller som nu, nu har jag suttit och ägnat tid, som jag egentligen inte hade, åt att lyssna på musik. Andra kan kanske lyssna på musik och läsa/plugga samtidigt, men det kan inte jag. Jag är kvinnlig nog att vara gravid, men inte kvinnlig nog att göra två saker samtidigt.

Och så klart har jag hittat en låt som bara fastnade, så jag är tvungen att lyssna på den femtioelva gånger på raken...

http://www.youtube.com/watch?v=kkdniYsUrM8

Det är Mercy Me, en hederlig gammal grupp som funnits ett bra tag, men som jag inte upptäckt tidigare. Låten är bäst i refrängen, och allra bäst efter ca 2:40...
Jag vet inte om det beror på att jag för länge sen sjöng en del i olika varianter av kör, som gör att jag tycker att det är så härligt med musik som känns... hur ska jag säga... som att den är "fet".. att den inte är platt utan att den har ett djup, många stämmor, harmonier, instrument, många nivåer. Att man vill vara mitt i den, på nåt sätt. Som det känns när man är på konsert, att musiken vibrerar i varje del av kroppen. Den här låten skulle jag vilja uppleva i konsertform, ja refrängen alltså.. och bara flyta runt i ....

Antagligen gick det här inte att förstå?... ja, jag kan ju alltid skylla på hormoner och sånt..

här är den... beach 2010!

den talar väl för sig själv tror jag... här kan man se att jag har gått upp ca 12-13kg (hittills)... det som känns lite bra är att den har planat ut litegrann.. men det vet man ju aldrig hur länge det kommer hålla i sig... det är ju ett antal härliga veckor kvar.. många kexchoklad, grillkvällar, glass i solen...

prinsessan och hennes kille

Ni vet människor som har väldigt seriösa yrken, som t.ex.advokater och politiker. Där ytan, imagen, ja själva intrycket man får av dem, och även språkbruket är väldigt noga. Eller yrken som brandmän, poliser, läkare, där man är under ständig press, och aldrig får göra fel.
Det sägs ju att de får en speciell sorts humor, en ganska grov och morbid sådan, för att få pysa av sig lite. För att få avreagera sig, att få balans på allt det allvarliga och seriösa..

Då kom jag att tänka på Victoria... jag undrar om hon är prinsessa hela tiden? När ingen ser eller hör, när det bara är hon och Daniel hemma... sitter de då och talar perfekt rikssvenska till varann, om servettvikning, det politiska tillståndet i Nord- och Sydkorea, eller huruvida oljeläckaget utanför USA/Mexiko har någon inverkan på Stockholmsbörsen, eller om de kommer att få bröllopsgåvor som de kan tänkas ge vidare?..
Förstår ni vad jag menar?
Eller får det ett behov att avreagera sig? Att springa runt i mysbyxor, med utstående knän på, i plysch, billig skit från HM? Att prata på värsta breda värmländskan, bohusländskan, halsa mellanöl rakt ur flaskan, rapa högt vid matbordet? Att skämta om saker som är allt annat än politiskt korrekt, om vit underklass, eller om arbetslösa, eller kanske handikappade?

Det undrar jag....

plugga sig lite

Idag har jag tänkt att friska upp kunskaperna i kemi. Ett ämne jag avskydde i skolan och egentligen inte har kommit i kontakt med sedan dess. Vad tror ni om mina chanser att få till lite konstruktivt plugg idag?

Om man inte tittar ner i boken, utan istället tittar rakt upp, då ser man miljoner härliga äppelblommor....

Jag ska snart titta ner igen, snart....

sin fars son...

Lyckligast idag är sonen, som får träffa allsvenske målvakten Johan Dahlin (Malmö FF)...

Idag är det studentkalas för en av barnens kusiner, men han väljer en svettig kille framför kalas och tårta..med papper och penna klart för autografskrivning, om han vågar fråga...

Så lik sin far, som spelade match på sin egen student... :o)

det kan också ha varit en tillfällighet..

apropå Lillasysters språkliga/IQ utveckling...

Det mesta nu för tiden är MIN! rycker åt sig saker och hävdar å det bestämdaste att de är hennes.

Klassikern Aj! har också börjat dyka upp, när man kanske behöver ta i henne, det kan vara allt ifrån att sätta upp ett hårspänne till att flytta henne från en farlig hög kant... Aje!

I samma veva som hon lärde sig säga Ja!, kom hon på hur mycket roligare och effektivare det var att säga Nej! På ett näsvist, lite avmätt sätt....
Det faktum att hon säger Nej! 99% av gångerna har roat hennes bror och häromdagen utspelades följande lilla historia, mellan dem, vid matbordet;

Är du smart? Nej!
Är jag dum? Nej!
Gillar du godis? Nej!
Gillar du mamma? Nej!
Gillar du storasyster? Nej!
Är du en bebis? Nej!
Är du en tjej? Nej!
Luktar jag illa i munnen? Ja....

Inget slår den härliga känslan av nyrakat

jag brukar säga till mina barn, de härliga juvelerna, (med min allra mjukaste stämma) att det gör ingenting om man misslyckas. Att det blir fel ibland, när man kanske inte tänkt till riktigt. Oh, så pedagogiskt.

Ja, och så brukar jag avsluta med, (jodå, fortfarande med en misstänkt len stämma)

"Men det är ju trevligt om ni lär er av misstagen...."

(här har vi tex. en bild på ett tillfälle som inte gick helt bra....)

Precis, men ännu trevligare vore det kanske om jag själv kunde lära mig av mina...

Nu sitter jag här i solen, med armarna lite lätt utstående (jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men ni ser det framför er ändå kanske?) från kroppen, för jag har ännu en gång gjort en rakningsfadäs...

Skulle snabbt iväg, på med ett linne, upptäcker att skit! måste raka! Hinner egentligen inte, kör en snabbvariant, fuskar... rakar lite snabbt och lätt med en torr hyvel, på torr hud... gick jättebra! Och så iväg...

Det tog max 20 minuter innan det började att svida... men då var det ju försent, bara att le och se glad ut.

Men jag kan meddela att det ser ut och framförallt känns, som två skrubbsår under armarna.

Om detta var första gången det hände?

Va? Nu hörde jag inte riktigt..

glömde ju

det "bästa" dilemmat av dem allihop... (kan ha berott på att all tid jag fick över plötsligt försvann och lika plötsligt var vi sena istället...)

Jag är trött, ibland lite trött, ibland väldigt trött, ibland morgontrött, ibland kvällstrött, ibland mitt-på-dagentrött.... men jag är alltid trött... så då är det rätt bra om man tar sina järntabletter. Jo. Fast... jag är inte nån stor supporter av att ha stenhård mage. Att gå på toaletten överhuvudtaget är bara tråkigt nu för tiden.
Men som jag sa tidigare. Bara tanken på att man har alternativ är ju härlig..

Så vad väljer vi idag tro? Järntabletter idag=hård mage imorgon, eller Järntabletter idag=jag är lite piggare imorgon?

saker att roa sig med en onsdagmorgon

Vaknade en halvtimme för tidigt, för att jag var tät i näsan och hade ont i halsen. Orkade inte gå och lägga mig och skynda mig att somna om, så jag stannade uppe. Så därför fick jag sen en massa tid över.... att göra viktiga saker på... Egentligen är det inte riktigt schysst mot frisören, för här har jag precis gått upp ur sängen, dragit en tröja över huvudet...

å andra sidan är det såna frisyrer jag gillar... förutom hur de ser ut, ska de vara relativt (eller helst helt) underhållsfria.... (nej, jag har inte tonat håret, vet inte riktigt varför det fått en skum blålila ton på kortet...)

ja, dubbelhakan sticker fram där, och även uppnäsan.... charmerande.. det är väl kanske enda nackdelen då, med att klippa av sig halva håret. Det finns mindre att gömma sig bakom...

Lägerfrisyren... och övrigt...

Små dilemman nu för tiden:

Om jag grejat för mycket, vilat för lite, får jag ont bak i ena skinkan och i ljumsken. Det liksom sticker/hugger och låser sig. När jag rör på mig. Nu har jag upptäckt att det är värre om jag går långsamt. Så mitt val är då att antingen gå långsamt, men då hugger det till. Eller så går jag fort, men alla som varit gravida vet hur magen beter sig då. Drar ihop sig och blir stenhård.... inte heller skönt.. men det är alltid bra med alternativ.

Om jag inte tar på mig stödstrumpor, svullnar fötterna och (smal, inte längre)benen och det liksom kryper i dem, på ett väldigt irriterande sätt framåt kvällen. Men om det är varmt ute och jag har på mig dem, så blir det nästan som värmeslag och så kliar det utav det istället. Men det är aldrig fel med alternativ.