Knoppen eller kroppen?

Ett beslut har tagits. No more diets! Ever!

Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte kan. Jag skulle gärna underkasta mig en diet, och sen kunna säga efteråt att det känns fantastiskt och att det är underbart att lyckas. Att kunna vara "in control". Men det funkar inte för mig.
Så nu har jag bestämt att lägga ner sån skit. Eftersom det enda jag uppnår är att känna mig misslyckad.

Jag vet inte om det är huvudet som är trögt, och inte fattar att kroppen luras. Eller om det kanske är huvudet som lurar kroppen, lite svårt att säga... låt mig iallafall illustrera hur det alltid blir...

Jag bestämmer mig för att köra lite vegetariskt. Det är ju nyttigt.
Då blir jag alltid sjukt hungrig på nåt maffigt kött att sätta tänderna i. Eller tacos. Eller vad som helst som är köttigt. Bacon.

Jag bestämmer mig för att köra lite mer åt GI, alltså mer protein, mindre kolhydrater.
Då blir jag vansinnigt hungrig på stora tallrikar av spaghetti, pasta, couscous, kokt potatis. Inte alls sugen på skinka, keso eller ost i tärningar.

Jag bestämmer mig för att käka en massa sallad, det är fräscht och gott.
Då blir jag sugen på varm soppa, varma gratänger, lasagne, kött, sås och potatis. Lingonsylt och ättiksgurka.

Nu ska här bli ändring, nu ska jag inte äta nåt sött alls.
Fast då blir jag bjuden på kalas

Ok, så jag bestämmer mig för att bara äta choklad, mörk choklad. Classy...
Ja, men då blir jag sugen på lösgodissorter som jag vanligen bara rynkar på näsan åt. Gröna grodor, sura colanappar, Pez, söt lakrits, hallonbåtar, polly, ahlgrens bilar...Glass, billiga kex fulla med transfetter...eldorado chokladpudding. Chokladsås på tub. You name it.

Nä, men då bestämmer jag mig väl för att bara gå och handla när jag är mätt då.
Fast då kommer jag inte på att det behöver handlas förrän jag blir hungrig, då jag upptäcker att det inte finns nåt. Att kylen är tom på nyttigheter.

Så där håller det på. MS skrattar åt mig. Fast inte hånskrattar. Bara lite, mest medlidsamt. Efter x antal år är han rätt luttrad. Och känner mig bättre än jag själv. Men inte nu längre.
Det enda som jag tror funkar på mig är att tillåta mig själv att äta det jag vill, fast kanske inte i överdrivna mängder. MEN att motionera mera.
Jag har lättare för att tvinga mig ut i regnet och springa, än vad jag har för att stå emot en kokosboll....

Nu ska jag snart sova, eller iallafall lägga mig. Lilleman fortsätter att äta väldigt mycket och ofta. Även på nätterna.
Men först ska jag borsta tänderna och slänga kålroten som möglat i kylen.