glädjeräknare

jag har skakat liv i min stegräknare som jag köpte när Lillasyster föddes. Då hade MS alltid bilen, så jag gick, gick, gick och gick. Hela tiden och överallt, vart jag än skulle...

Det var lagom kul när jag handlat på ICA och upptäckte i kassan att jag glömt plånboken... men det tickade iväg bra på stegräknaren iallafall. Vilket jag var tacksam för, när jag fick flåsa mig hem, hämta cash och sen tillbaka till ICA ooooch sen hem igen. Hela tiden überstressad över att Lillasyster inte fick vakna och vara hungrig.
När man har barn som äter varannan timme går tiden extremt fort. Allt man måste hinna med innan man måste sätta sig ner och mata igen, och igen...

men det var inte det jag skulle skriva om. Nu är ju läget lite annorlunda, nu finns Lilleman med i bilden och det är inte riktigt lika lätt att få tillfällen att gå iväg på nån långtur. Det måste passa med att han har ätit och med att hon ska hämtas från dagis. Och är hon med, får det inte bli för långt, för då har vi problemet med att hon vill ner... och inte upp igen. Eller inte upp i vagnen iallafall. Men gärna bäras. Lyckan i det dilemmat.

Nu är det så stegräknaren liksom inte räknar de sex första stegen efter att man har stannat. Vilket inte spelar nån roll när man går långt, då går man ju bara.. men här hemma... här är det ständigt intervall som gäller. Och då kan jag ha varit runt i köket och grejat, i vardagsrummet, toaletten, ständigt avbruten i det jag tänkt göra, trösta, lyfta upp, lägga ner, sätta i napp, hämta en filt, sätta i soffan, hämta en yoghurt, ta upp en disk, ta ner en tvätt, torka ur en handfat samtidigt som jag kissar, bädda en säng eller två.... men ändå bara få ihop 68steg!
Det känns allt annat än rättvist, att man känner sig stressad som ett skållat troll och inte tycker att man sitter still en minut under hela förmiddagen, men ändå räknas det inte!?

Det behövs en ny sorts stegräknare, en för oss som lever livet lite mer i intervaller....