att måla naglarna blå

jag är nyduschad... ah, så härligt! Och det är helt tomt i huset, helt tyst. Jag är själv... ska nog passa på att måla tå-naglarna, som en lite slags belöning. Så att man är lite läcker i hemlighet..

jag har precis varit och tränat aerobic. Det var nog hundra år sen sist. Jag är mer typen som går ut och joggar själv, lite improviserat, oplanerat, hafsigt, billigt.
Bytte om i väldans god tid... provstampade och hoppade framför spegeln, skinkorna hoppade och skvalpade i flera sekunder efteråt.. lång t-shirt fick det bli... konstaterade också att det gällde att hålla in magen hela tiden... annars skulle nån kunna se att jag burit och fött tre barn... men BH-n var bra. Ny och fast i tyget. Det är inte så mycket som kan röra sig där, men ändå.

Väl på plats stod alla och väntade runt väggarna, jag kan bara hoppas att det inte bara var jag som kände sig som den fula kusinen från landet. Nya skor, och nya outfits överallt. Men också många med trivsamma muffinsmidjor, det gillar jag. Då känns det bättre. Jag andas lite i otakt, glömmer mig lite, blir lätt så när man måste hålla in magen hela tiden.

Under aerobicpasset hamnar jag självklart bakom den enda människan i universum som har en så fast bakdel att den inte rör sig en millimeter. Oavsett rörelse. Hur gör hon? Jag kan inte sluta titta på den, kommer av mig i rörelserna och gör fel. Vilken rumpa! Var jag tvungen att hamna bakom den?! Blir det nåt mer pass för mig, ska jag ställa mig så långt från henne som jag bara kan....usch henne tycker vi inte om.

Passet i övrigt gick bra, blev både svettig och hann lukta illa innan jag kom hem. Men jag förstår inte varför alltid Gloria Gaynor och "I will survive" måste vara med. Finns det nåt mer sönderspelat än den?
"First I was afraid, I was petrified, thinking I could never live without you by my side...."... jag kräks...