gör ett försök...

att få till ett blogginlägg. Men jag måste medge att jag är väldigt seg. Och liksom inte bara i kroppen, utan hela mig, huvudet med...
Det är väldigt mycket känslor och funderingar att ta in, och mycket att smälta. Och det kommer nog att ta lite tid. Fast man har varit med om det flera gånger tidigare..

Tankarna har snurrat ungefär så här;
-visst är jag lycklig, men den överhängande känslan är lättnad...världens längsta 9 månader är över...
- hur kunde jag glömma hur överbedrövligt första dygnet är efter ett snitt? Otroligt... aldrig nånsin mer!
- hur kan en del nyförlösta komma på tanken att klämma ner sig i ett par snygga jeans på BB? (själv var jag glad att jag knäppt knapparna på storskjortan....)
- huvudet snurrar av tankar och jag tar fram papper och penna för att få ner dem... men då är de plötsligt borta?! tomt...
- vad ska han heta? De andra barnen har haft sina namn klara när de har lämnat BB..... inte denna gång...
- hur länge måste jag gå med den nya gubbmagen?
- hur visar jag bäst min tacksamhet över min familj? Över mina barn, och MS? Som har slitit för att göra iordning badrum, fixat ny bil m.m.
- hur överlever jag sen, när MS börjat jobba?
Lillasyster har ännu inte visat några tecken på svartsjuka, tvärtom... hon är lyrisk och tycker att det är mysigt... ännu ett nytt ord hon lärt sig under de dagar jag varit borta....