när jag uppmuntrar storasyster

Storasyster behövde höstskor. Vårt samhälle har det mesta, men utbudet at schyssta barnskor att välja på är tämligen magert... men vad gör man? Det var ett nödläge.

Så vi kommer hem med ett par skor, stövletter, som klicketiklackar när hon går. Modellen ser ut att höra hemma på damerna som dansade cancan på Moulin Rouge.

Jag var ärlig i affären och sa att jag tyckte de var bedrövliga, ska jag behöva betala för ett par skor som ser ut att åka till Blåkulla? Ja, det tyckte hon(flera av hennes klasskamrater och kusiner har likadana, eller liknande).

"ska ni till Blåkulla?"....

"ah, ni har Blåkulla-skorna på er, fint"...

"klick-klack, klick-klack"...

Jag kan inte riktigt låta bli att retas med henne. Ena sidan av mig tycker verkligen att de är hemska, men andra halvan är lite stolt också för att hon står för sin stil. Hon vill ha dem, även om jag tycker att de är gräsliga.

Så jag tänkte att lite uppmuntra henne lite, en liten klapp på axeln (inte för att be om ursäkt för att jag trackar henne, nix, varför då?).

"du är lite cool ändå, som har dem iallafall"...

"vad då?"..

"ja, som har skorna, fastän du vet att, ja, att jag... fastän jag retas med dig, menar jag"...

"ja, men vi har ju ändå inte samma stil, så det spelar ju igen roll"...

"hur menar du nu?"...

"ja, alltså jag har ju min stil, och du har ju typ ingen stil"...

Vad säger man? Världsklass...

Och för att understryka det hon sa, är här en "dagens outfit"-bild, det har jag sett att riktiga bloggare har ibland... fast jag alltid undrar varför?

Det är förresten inte mycket till outfit, en mössa och lite av jackan syns, resten av bilden är bara ett stort ansikte... med en rejäl uppnäsa för att matcha det hela!

kram