fullt utvecklad page

alla har vi nåt litet som vi har komplex för, antar jag?... kobent kanske, eller krokig näsa. En snedklippt lugg, eller utstående öron. Någon kanske har ett öga som envisas med att peka åt ett helt annat håll, som för att hålla lite extra utkik...

Jämnåriga och vuxna som hela tiden uppmuntrar "nej, vad menar du?Det har jag aldrig tänkt på". "Trams, det är bara nåt du själv har kommit på eller tänker på"... så tillslut tror man att det kanske är så. Tillsammans med dem intalar jag mig att det jag har komplex för, i stort sett inte existerar överhuvudtaget. Det är nog bara jag som tänker på att jag har osedvanligt håriga armar. Jag är mer hårig inuti huvudet än på armarna. Punkt.

Så en höstdag, när jag är härligt höstblek (jag solar inte solarium av princip, jag tänker inte bli en pensionärssolariehagga...) så är jag på en skola, jobbar lite extra. Söta små skolbarn. Trevliga, uppfostrade, gulliga. Men jag ska snart upptäcka att det bara är en fasad, en yta....
En av dessa små, som är på väg ut på rast, stannar till framför mig, tittar med stora ögon på mig.
"Du har mustasch!"...
Jag säger inget, hon säger inget, hon var nog klar, hon hade utan att linda in det, fått sagt precis det hon tänkte. Hon gick vidare i livet, allt var som vanligt.

Man känner sig rätt dum, rätt och slätt. Här hade jag gått i alla år och tänkt att det bara var jag, och så var det inte det, det var ju helt tydligt......

Att jag skulle utbilda mig till lärare? Aldrig någonsin...