Polarn och ...

När Lilleman föddes fick han en hel del fina grejor, men en del behövde bytas. Dels för att vi själva redan hade inhandlat samma plagg och dels för att han växer som ett rejält ogräs.

Så därför, stod jag i Polarn&Pyret-affären i Trollhättan. Hade letat rätt på en tröja som jag ville ha istället för bodyn som är urvuxen.
Framför mig är endast en person, men det tar en evig tid. Kassörskan ska berätta allt om vilka bra regnställ tjejen har köpt. Detaljer hit och detaljer dit. Om vilket fantastiskt köp det är även för mindre syskon av ett annat kön, inga problem alls att ärva. Visste hon(konstigt, för mina barn tycker inte alls så...).

Jag stod med Lilleman i famnen, han hade inte alls fått rapa färdigt efter maten och var ledsen för det. Rejält sur, kan man också säga. Det var lite krampframkallande att ha med honom, vagnen, kläderna ... och fortfarande bara ha två armar. Och en för varm jacka på sig. Önskade att de skulle rappa på...
Nä, men då börjar hon prata om deras Polarn&Pyret-kort, vilka rabatter, och förmåner och erbjudande de hade. Vad det inte kostade och hur många gånger om året man fick utskick. Och att de hade startat en Facebook-grupp... joråsåatte... mycket prat och trevligt var det..
Så jag började fila på replikerna för att det skulle gå fortare för mig.
Jag lämnade tillbaka bodyn, förklarade hur det låg till. Visade vilket plagg jag ville ha istället. Hon sa bara "visst, ordnar det".
Och som genom ett miraket kostade plaggen exakt lika mycket, det vara bara att ta påsen och gå. Det tog 45 sekunder. Max. Härligt!

Men... kände jag sedan...varför ville hon inte att jag skulle veta hur bra deras kläder var, vilket högt andrahandsvärde de har, att de går att sälja på Tradera... vad bra deras kort är.. att de finns på Facebook...? Vad var det för fel på mig dårå?
Jag älskar minsann deras ränder även om jag inte springer där jämt...