ja, och allra mest rättvist för mig...

Nätter... dessa nätter. Jag kan inte minnas att de andra har masat i klass med Lillebror. Eller?

På helgen brukar vi kategoriskt ta varsin natt/sovmorgon, utan att diskutera. Natt till lördag, det var min det.. och jag sprang som en jojo mellan min säng och lillens. I med nappen. Tillbaka igen. Somna om. Upp, vända på magen, buffa lite i baken, tillbaka till sängen, somna om. Upp... i med napp, vänd på sidan... och sådär höll jag på. Tillslut gav jag upp och plockade med honom till sängen.
Inte för att jag sover speciellt mycket bättre, men då behöver jag iallafall inte gå ur sängen, och tassa med kalla fötter... Han vänder och vrider på sig, knuffar sig in på min kudde...
Jag längtar till nästa natt.

Jag somnar tolv, eller kanske halv ett, natt till söndag. Och sover som en prinsessa hela natten. Jag hör honom nån gång på morgonkvisten, men vetskapen att man slipper gå upp... är underbar.

Så frågar jag MS, hur natten har varit. Jo, tack, bra. Han har sovit i princip hela natten...
Ursäkta, men kom igen! Är det rättvist?! Vavava??

Jo, jag vet, jag fick också sova gott.. men det är liksom bara halva poängen... liksom...man vill ju att det ska vara rättvist.