måndag 12 september 2011

inlägg som aldrig blev av & sånt

Jag fick en fråga för ett tag sen om jag tyckte att jag såg annorlunda på omgivningen för att jag bloggar. Eller om jag tyckte att jag kanske ändrat mig(ähum, ska jag dra en egen slutsats enbart av frågan kanske?).
Men nä. Jag tror inte det. Det är ju inte mitt jobb, så jag håller inte på med det flera timmar om dagen heller. Med ojämna mellanrum snarare.

Jag tycker att den enda skillnaden är att jag ofta saknar kameran. För rätt som det är händer ju knasiga, härliga och dråpliga saker, men de blir inte roliga att läsa om, när det inte finns nån bild.

Jag har nog alltid tänkt, funderat, iakttagit, och upplevt saker i "inläggsform", utan att veta att det varit så. Dagbok har jag skrivit i perioder och nu är det en bloggdagboksperiod. Ingen vet hur länge den varar. kort som inte alls har med saken att göra



och samma här....vi bättrar på dubbelhakan lite bara..



Saker jag funderat på, men som jag inte orkat att starta datorn och blogga om, skulle t.ex. kunna vara;


Det väldigt gröna huset som ligger precis i början av Dals Rostock. Det har ju en lika grön parabolantenn. Har de målat den, eller specialbeställt den? Och vilket kom först? Huset eller parabolen?




Vi var och shoppadei fredags, jag och Storasyster. Vi behövde byxor och lite sånt. Jag köpte ett par stövletter, rätt höga klackar för att vara mig. Osäker på om de verkligen var ett bra köp. Anyway. Provhytter. Speglar i alla vinklar. Sällan har jag stått så tyst, okontaktbar. Det var den största rumpa jag sett. Och vad har hänt med överarmarna? Likt de allra flesta lovade jag dyrt och heligt att jag skulle sluta äta kakor och godis. Omedelbart.


Men sen gick vi ändå och fikade, den största chip cookien jag sett. Och lovade istället att sluta på måndag. Varför blir det så? Och vad är det med de där provhytterna? Vilket för övrigt är idag, måndag alltså.




Vi premiäreldade i den öppna spisen igårkväll. Tillsammans med the och choklad. Jösses vad gott och mysigt det var. Vilka trevliga kort det hade kunnat bli. Förutom att jag satt i ett par förstora mysbyxor som jag lovat att slänga. Och en morgonrock i fleece. Jag avskyr morgonrock.




Idag gör jag köttfärslimpa.




Lillebror gick sex steg igår. Hurra. Men idag vägrar han. Han sitter blytungt på blöjbaken. För egen del(eller nästan iallafall) kvittar det väl när han lär sig gå, men det vore så mycket enklare och roligare för honom om han får träna sig lite och gå innan det blir vinter och overall. Och vinterklumpiga skor.




På väg till Lillasysters dagis, om man går till fots, går man förbi ett garage, som jag tror tillhör en läsare här. Och i fönstret på garaget ser man att det står ett foto på en hylla precis innanför, ganska stort... vem föreställer det? Jag undrar så, varje gång jag går förbi... Och nej man behöver inte snika och kika in för att se att kortet står där, i ram och allt... Jag har bara råkat, om man säger, att se det..Nog om detta.




Barnuppfostran. Denna huvudvärk. Hur lär man barnen att inte låta sig trampas på, men heller inte är den som trampar ner sina kompisar? Kan man det? Hur ska man hantera vita lögner? Vi lär dem att de inte får ljuga, men som vuxen föregår man inte precis med gott exempel varje gång. Hur hanterar man oskrivna sociala regler? Svåra grejor...




Meningen med livet




ja, och sådär håller jag på. Inte mins under mina löpturer.

4 kommentarer:

  1. Mannen på porträttet heter Jonas Andersson och varför han pryder fönstret till vårt garage är en halvlång historia, men här kommer den:

    För några år sedan bestämde vi inom familjen på min sida att vi istället för att köpa julklappar till varandra skulle leka en julklappslek på julafton och vi satte en summa på hundra spänn som man skulle köpa något för. Jag köpte ett par dvd-filmer, morsan nåt göörfint fågelbo, någon köpte nån ljuslykta och så vidare... Och min bror tog fyra bilder på sin kompis Jonas med fyra olika ansiktsuttryck som han sedan satte i ramar och slog in i tjusigt julklappspapper.

    När julklappsleken var över var jag ofrivilligt fyra bilder på Jonas rikare, till min sambos stora glädje. Aldrig har hans intresse för inredning varit så stort som sedan vi fick Jonasbilderna. En dag när jag kom hem från jobbet satt de noggrannt upphängda på väggen intill trappan, men där lämnade jag in ett veto och de togs ganska raskt ner.
    Ett år hade vi kräftskiva i vårt garage och medan jag pysslade ihop ljuslyktor och vek servetter med kräftor på, så pyntade Sambon på sitt sätt med det finaste han har, Jonasbilderna. Efter den gången har ett av porträtten stått och blickat ut över vår trädgård och jag tänker inte ens på det längre, även om jag protesterat mot placeringen i början. Nu börjar man ju däremot undra vad folk tänker som går förbi.

    SvaraRadera
  2. hahahahahaha! Men det är ju underbart! :o))

    SvaraRadera
  3. Ha ha ha. Jag tänkte: vem har foton i garaget? ....å så va det min egen syster! Hade glömt bort Jonasbilderna. Hi

    SvaraRadera
  4. men nu blir man ju lite sugen på att ta en promenad i mellerud. för nyfiken är man ju...

    kramkram UA

    SvaraRadera

Vad kul om du vill lämna en kommentar! :o)