blomstertid

Här nånstans, mitt i kortet, är han. Mannen i mitt liv. Som nu har gjort sin sista A-lagshemmamatch. Och det känns så konstigt. Det har varit en del av identiteten, både min och hans. Hur blir det nu?
Samtidigt känns det som en utandning, som en lättnadens suck.

Men. Vi kanske ska vänta med att utvärdera tills vi vet hur det har blivit.

Jättefina liljor. Jättegott luktar de. Jättehärlig höstrosa färg. Jättefina. Har jag redan sagt. Och en alldeles för liten vas. Inte jättefint.

Vi kan ju låtsas att MS köpte dem till mig i en blomsterhandel, i ett dyrt impulsivbesök. Bara för att liksom. Det kan vi låtsas.

Iallafall så är de jättefina. Och luktar gott. Och mycket.