jag och tvära britter

jag undrar om jag inte precis kommit på varför jag gillar sura och tvära britter. På tv. Karl Pilkington är mitt senaste fynd, Sherlock Holmes osv. Träiga, negativa, sura, tvära och trångsynta soffpotatisar.

De får mig att framstå som helt normal! Där har vi det. Jag verkar riktigt sympatisk, positiv, trevlig, utåtriktad...i jämförelse med dem. På tv.

Är det kanske därför jag (nån mer?) har lättare för att tycka att de är roliga än de som är åt helt andra hållet? De som är så optimistiska att det nästan är provocerande? Och då är det frågan, varför är det så provocerande att vara glad och optimistisk? Varför tror man att det måste vara en yta, en fasad, att det inte är äkta? Att det finns en baktanke?..

Är det för att det får mig/dig/oss att framstå som de surkartar vi är?...avundsjuka?

hoppsan... nä, det där lät ju lite deprimerande... jag är ju inte sur hela tiden. En del av dygnet sover jag ju också. Är det meningen.