när man kan förhandla mindre bra

Här ligger ett gummiband. Helt ensamt och övergivet. Får inte vara med.

Det går sådär alltså, med gummibandmetoden och sockret... jag vet inte om jag är så väldigt överraskad över det. Ville jag att det skulle lyckas? Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till mitt socker. Jag vill kunna kontrollera det, men har inte motivationen.

Så fort jag har bestämt mig, eller tror att jag har bestämt mig, för att dra ner på socker, så sätter maskineriet i huvudet igång... förhandlingen mellan mig själv och sockret;

-Men kom igen, du är ju inte så fet iallafall, du kan ju fortfarande ha samma kläder på dig som typ innan fjärde magen.
-Nja, det vet jag inte...
-Du springer ibland.
-Fast alltför sällan...
-De där ringarna beror ju på överskott av skinn, inte nåt annat. Säkert.
-Tror du?
-Du dricker inte, du röker inte, du spelar inte på hästar. Nån last kan du väl unna dig?
-Ja, jo... det är ju sant...
-Du är snål, du lägger inga pengar på dig själv.
-Jag vet, kan inte det räknas som en last då? Nehej...
-Skulle inte du vara värd att få njuta lite i vardagen?

Och så tillslut har jag förlorat.. igen.

Och imorgon ska jag till tandläkaren. Hurra!