nästan fredag

Baby KeeganJag vet att jag inte borde, men har så svårt att låta bli. Jag har en förmåga att fastna i dokumentärer som handlar om barn som är annorlunda. Som har fötts med handikapp eller nåt liknande. Dokumentärer som både är sorgliga men också hoppfulla.

Ikväll sitter jag ensam, de båda stora är och ser på MS sista match (ever), och båda de små sover. Och självklart hittar jag en dokumentär, om baby Keegan, en pojke som sen han föddes har genomgått massor av olika operationer.

Och det slår aldrig fel. Jag ser mina egna små barn ögon i hans ansikte. Det går som det brukar. Börjar lipa. Och snora. Fulgråta. Röd i ögonen.

Men byter jag kanal? Näpp.