ett brev på posten

Vi har haft Lillasyster i dagiskö, sedan i höstas någon gång. Och nu plötsligt har hon fått plats. I februari...
Och fastän jag har väntat (kanske rentav längtat ibland) på det, av olika anledningar, så känns det plötsligt jobbigt.
Min lilla....ska hon institutioneras? Redan? Jag känner en massa tankar bara rusar runt i huvudet....är hon redo? Det slår mig att hon inte kan gå ännu, hon skulle säkert kunna rent fysiskt, men hon vill inte. Hur ska det gå, när de ska gå ut? Vilka skor? Hon äter jättebra, nästan allting utom banan, men har ingen som helst teknik med gaffel eller sked.. kommer hon krypa runt ledsen och hungrig? Hon gillar inte att ha på sig strumpor, på dagis ska man helst ha mockasiner...

Är jag redo?
Man kan tycka att när det är tredje barnet så är man väl ändå rutinerad? När man hör ordet "trebarnsmorsa", så låter det ju som någon som har koll på det här med barn. Som någon som kan ha många bollar i luften och som har framförhållning. Som kommer ihåg när barnen har utflykt, ska ha med sig matsäck, pysselgrejor, gympapåsar, extrakläder, träningar, låneböcker... Som lagar till en trerätters med ena handen och byter blöja, tar tempen med andra... Som inte jagar upp sig i onödan, en som tycker det känns bra när minsta barnet äntligen får dagisplats.
Idag känns det sinte om att jag är en sån, en "trebarnsmorsa"...

När vi var på kalas förförra sommaren frågade min svägerska hur det skulle bli att bli trebarnsmorsa... jag hörde lite fel, och trodde att hon frågade min mamma om nåt, och tänkte för mig själv att "men har hon inte tänkt lite fel nu, mamma har ju faktiskt fyra barn"... Men det var alltså mig hon frågade, och det var först då det gick upp för mig, att den titeln skulle jag inneha om bara några månader.
Och det känns inte som att jag ännu har växt in i rollen.... men jag har ett par veckor på mig...