Pytt i panna, skulle inlägget ha hetat....

Jag har legat lite på latsidan här på bloggen det senaste, så jag hade tänkt att göra ett slags uppsamlingsheat, ett "gott&blandat-inlägg". Med kort från helgen och från renovering och sånt. Men jag vet inte vad det är med Blogger ikväll, för det kom bara med ett kort, resten havererade. Och kanske, eventuellt orkade jag inte riktigt vänta heller.

Så då får det bli så här istället, en slags kortkort version, utan bilder;
Vi har varit en sväng på spa, en s.k. konferensresa med MS jobb, med en en rad härliga upplevelser. Lillebror spydde ner hela sig och halva mig, efter en kvarts biltur. Och jag lipade i bilen. Bra start där.
En ryggmassage, som var både helskön och gjorde väldigt ont (för jag var stel på en punkt där man samlade sorg och icke uttryckta känslor? Hon skulle ha sett mig i bilen... "doing the ugly cry" som Oprah skulle ha sagt)
Diverse lekar där en av mina bröder visade sig ha oanade talanger. På tacklingsområdet. Två flugor i en smäll. Strike!
Lillasyster lyckades peta in en eternell i näsan. Som fastnade där(hon kan inte snyta utåt, bara inåt. Inte så praktiskt). Först tre timmar senare lyckades jag få syn på en liten stjälk och drog i den.... tada! En hel liten blomma kom ut. Som ny.

Käkat grymt god mat. Både hamburgarna i skogen och den färserade fisken (nån tunga) på kvällen. Lillebror vägrade somna om när han vaknade och såg att Barcelona vann mot Manchester United. Var vaken till halv ett. Jag var ett vrak långt innan dess.

Eftersom vi var rätt nära hemma, hann vi även med att greja lite i huset. Målat klart en vägg helt och fått upp tapet på en fondvägg i Storasysters rum. Eftersom min pappa offrade några lediga timmar, gick det rätt snabbt också. Det är sånt jag gillar att göra på Mors Dag. Det var en present i sig. Att hinna greja, när man egentligen inte trott att man skulle hinna nåt alls.
Fast jag fick ju en present också.. jag ska få åka och shoppa (ja, inte bara, men nu börjar mina fingrar tröttna på tangenterna) och en massa charmiga kort. Söta så man kan dö. Slutligen.
Det här är det senaste. Ni som har hängt med här ett tag vet att jag en gång testade morötter för att äta mindre sötsaker. Tyvärr fungerade det varken som morot eller piska. Och det visste jag väl egentligen innan, att det inte skulle funka. Och inte hann jag bli speciellt brungul av alla morötterna heller. Synd. Trist.
Men skam den som ger sig...
Nu ska jag testa det här... ett gummiband, av gummi (den klassiska sorten, tortyr att ha i håret), som ska sitta runt handleden. Och varje gång jag blir sötsugen så ska jag dra lite i det, släppa det och ...... kadish! Så kommer det att snärta till och göra ont.

Ja, vad ska jag säga? Det låter ju helt vrickat. Och det är det säkert också. Men det vore grymt om det fungerade, och komiskt. Så jag testar. Jag satsar på en stor påse gummiband, för här lär det antagligen att snärtas i tid och otid.

Är det fel dag att berätta att Toblerone har gjort en ny variant, med nötter och russin? Den var inte god iallafall.

Kadish!

inte jag

Veronika Maggio, var det hon som hade en hit med låten "Dumpa mig"? Den var inte bra.

Nu har hon iallafall en hit med "Jag kommer". Inte heller bra.
Är det nån som på allvar tror att det hade blivit en slagdänga om den inte hetat det den heter?

Jag springer, jag springer, jag springer, jag springer, jag springer, jag är nästan där....

eller

Jag virkar, jag virkar, jag virkar, jag virkar, jag virkar, jag är nästan klar....

mera måleri

är man väldigt omotiverad eller är man väldigt motiverad, när man väljer att åka och måla, stressigt så svetten sprutar, istället för att ta en skön joggingtur?

det är frågan...

då var man igång..

Ja, nu finns det ingen återvändo.. nu har vi börjat.. Det här sysselsatte jag mig med igår, målade en vägg. Vit. Det ska bli lite tapetserade fondväggar också.
Storebror har valt en med en massa fotbollsgubbar på. Hur jag tänkte när jag sa ja till det, undrar jag fortfarande över...?

Vi har gjort en grovplaneringspriolista, där hall och sovrummen ska bli klara först. Sen blir det vardagsrum, kök och tvättstuga. Sist de större barnens tv-häng. Toaletterna struntar vi i just nu. Golven också.
Och utsidan. Fast jag är oerhört sugen på att gräva upp en hel del av märkliga saker de har planterat... alltså maken till taskigt ögonmått alternativt väldigt fritt/konstnärligt placerande av diverse buskar...ni skulle se.
Det finns ingen rak linje nånstans. Det finns inget tema. Det finns ingen tanke. Så ser det ut iallafall. Random. Slumpvis eller nåt....
"Nej, men se, här har de två tallbuskar till extrapris. Dem tar vi. Och här har vi en krusbärsbuske och en tuja. Det blir väl bra (=billigt)?"

Det är väldigt lätt att få ideér över allt man vill göra, bara spåna fritt, tiden att genomföra det är inte lika lätt att trolla fram. Eller cash.
Men jag tror att det kommer att bli bra, jag har en bra magkänsla iallafall...

trevli' helg!

God Kväll!

De där som är med i tv-reklam för dating. Är de verkligen singlar? Är de skådespelare? Är de skådespelande singlar? Vad får de betalt? En gratis annons? När de spelar sig själva?...

Tänk vilken lyx ändå.. att kunna ha det så bra och bekymmersfritt att man kan sitta och fundera över totalt oviktiga saker? Oh, så härligt...

jaja... där ser man..

Storasyster och storebror sitter i soffan tillsammans, med huvudena tätt ihop, ritar. Uppmuntrar varandra...samsas...

Jag kikar förbi för att se vad de gör.... de ritar bröllopsklänningar. Designar.

Öh.... ?...

Jag fattar ingenting. Vem har rövat bort mina två äldsta barn? Och vilka är de här?

när man inte ens har tur med vädret

ja, nu passar vi på att skriva inlägg. Alla sover.

Idag var en riktig skitdag, i ordets rätta bemärkelse. Den började dåligt redan igår kväll, som en gammal kollega på PM6 planeringen skulle ha sagt.

Jag och Lillasyster, vi blåste till dagis i morse(varför har man aldrig den medvinden när man cyklar?), tyvärr satte hon ena foten i en präktig hundbajs vid ankomsten. Och just idag var jag alldeles för trött och grinig för att se humorn eller I-landsbekymmer-statusen i det hela. Jag tänkte inte att jag var så tacksam för att det var just hundbajs, istället för kattbajs, som ju luktar långt värre. Jag suckade och blev sur.
Sen fick jag med en pinne till hjälp, och en vattenpöl, pilla bort allt klet. Och det luktade faktiskt visst. Och vem rastar sin hund, och låter den skita utan att plocka upp det, en halv meter från dagisgrinden? Det skulle jag gärna vilja veta. Så att jag kan maila.

Hemma igen, efter att Lillasyster sovit middag och ätit, får hon skrota runt lite utan blöja. Hon har inte visat nåt större intresse för hela grejen, men jag tänker att en liten stund kan vara bra, för att vänja henne vid känslan. Jag frågar henne kontinuerligt om hon behöver kissa. Nej, är svaret jag får varje gång. Men fem sekunder efter att jag frågat henne, säger hon, "nu har jag kissat mamma". Värsta stora pölen i köket. Jag tänker inte att det var tur att hon inte bajsade iallafall. Jag suckar och blir sur. Igen.

Eftersom hon nu har tömt hela blåsan, tänker jag att det är riskfritt att låta henne skrutta runt en stund till. Jag vill inte låta mig nedslås av lite kroppsvätskor, utan vara en bra mamma. Inte en sur mamma. Jag frågar henne kontinuerligt om hon behöver kissa, eller bajsa. Men svaret jag får är hela tiden nej. MS kommer hem från jobbet, kramar om henne, pratar lite med henne, kilar ner i källaren för att duscha eller nåt. När hon vänder ryggen mot mig ser jag att hon har gjort "stora A" i trosorna....
Hurra! Grattis mamma! Varje dag är tydligen Mors dag här...

Hon fick på sig en blöja sen, för nu orkade jag inte chansa mer. Inget mer bajs eller kiss idag tack. Inga mer pinnar att göra rent med. Någonstans. Ingen mer bajslukt under mina fingernaglar.
Det är inte så att jag blir eller blev arg på henne, men jag hade inte riktigt förmågan att käckt skoja bort det. För det var inte roligt. Jag tyckte inte det. Inte idag.

Så där, det var min dag. Hur var er?

När man ska sätta ner foten...

För några dar sen. Fast med tanke på mitt humör idag, kunde det lika gärna ha hänt idag. Men det gjorde det alltså inte. För några dar sen, då blev jag rätt irriterad. Så till den milda grad att jag ringde upp ett telefonföretag och pratade med deras kundtjänst.

Alltså så här var det, det ringde nån som jag trodde var från tele2 (som stod för vår fasta telefoni). Han hette Odin. Bara en sån sak. Iallafall. Och så sa de att vi betalade för mycket för vår fasta telefoni, med tanke på hur lite vi använde den. Det kändes ju fair, tyckte jag att tele2 hade koll på det och nu ville de förlänga abonnemanget fast med en bättre deal. Bla bla bla..

Först i slutändan, vid sista meningen, fattade jag att det inte alls var så. Det var ett helt annat företag. Men då hade det liksom gått såpass långt att jag bara kände att jag inte kunde dra mig ur. Mesigt värre. Jag hade dock en snikig baktanke att jag kunde avboka hela skiten med hemförsäljningslagen i ryggen. Via mail. Och jag har mailat dem och sagt ifrån, men fick först inte nåt svar. Det tog iallafall flera dagar innan det hände nåt. De hänvisar då till att det ska ringa en säljare. Vill jag prata med en säljare, tror de? Va? Här ska inte säljas nåt.

När första fakturan kommer, står den dessutom på MS egna företag. Vilket vi inte kommit överens om. Och vi har tydligen tackat ja till nummerupplysning? Fast vi har en jättegammal telefon med nummerskiva (ärvd efter barnens gammalfarfar), och därför sa jag nej... och blev det billigare? Njej...tyvärr.. och det kostade ju plenty of pesetas att flytta till en annan operatör.. Hade jag bett om det? Nix.

Så jag surnade till. Värre än vanligt. Jag ringer ju aldrig helst. Jag går inte tillbaka med bananer som de sålt med fel pris. Klagar inte på att kycklingen inte är genomstekt. Men nu...
Kommer fram till kundtjänst och förklarar att jag vill säga upp abonnemanget. De kollar och ser att vi har ett "ärende öppet", och att de tydligen försökt att ringa upp oss tre gånger. Vill jag prata med en säljare? NEJ. Med utropstecken i långa rader. Med en suck på slutet. Jag vill bara säga upp abonnemanget, ja jag vet att det är tre månaders uppsägningstid nu'rå. Jag orkar inte gaffla om ångervecka och sånt. Borde jag gjort det?
Allt går finfint, tills han frågar vilken operatör jag ska flytta över det till.... eller vill jag döda numret? Alltså jag var rätt övertygad om att vi inte behövde ha nån fast telefoni, man klarar sig med bara mobiltelefon nu för tiden. Fast nu blev jag lite kallsvettig. Dödas?

Vi kommer överens om att numret dödas om jag inte hör av mig innan sommaren är slut. Det som först kändes så bra, kändes plötsligt...lite ångestladdat. Vad har jag gjort? Murder? Varför blir det sådär, när jag för en gångs skull tar i ända från tårna istället för att mes-tiga i vanlig ordning?

Så om jag nu ångrar mig och vill ha fast telefoni igen, har ni nåt bra förslag? Billigt. Trevlig personal. Eller klarar vi oss utan? Pengar att spara?
Hur gör ni andra?

The Good Wife

Tyvärr syns det ju inte, hur grisigt och snuskigt det är på den här grejen. Och det kanske är tur...?
Det är en liten pedal som man trampar på när man ska öppna kylskåpet... idag var jag tvungen att lägga mig ner och peta fram en grej som ramlat under kylskåpet... och oh god! Det var skitigt! Jag kände mig som en riktig snuskfia...
Och så blir man lite paff också, att man inte har sett det tidigare... liksom, när blev det så? Har mamma sett det här? Svärmor?

Så jag tillbringade 20 ångestfyllda minuter med att pilla, torka och göra rent med trasa och en grillpinne. Peta överallt i millimetersmå utrymmen.... vilket slavgöra! Vem har designat det här? Som inte går att göra rent?

Och en annan läskig tanke/fråga är ju att hur många andra små utrymmen finns det i huset, som jag måste peta rent med en pinne, när vi ska flyttstäda??? Vad gammal och trött jag blev plötsligt. Tappade farten lite..

Men kolla kolla! Det är sånt här som kallas bländande rent! Fotogeniskt. En genisk fotograf. Liksom.

Så idag är det jag som är the good wife. För jag har också gjort rent köksfläkten. Med pinne och trasa.

The good wife.

Fyra, är det nya tre...

Jag vet inte om ni har märkt?
Först (eller först och först, för en del år sen...) skulle (skulle och skulle... försökte, ville...) alla (alla och alla, rätt många iallafall) ha två barn. Det var lagom. Och helst en av varje kön. Som om det spelade roll. Då skulle man sluta, när man var på topp. Så gjorde de flesta. Själv tänkte jag mest efter andra barnet att "skönt, nu har jag gjort mitt för att föra människosläktet vidare"...
Det blev oroväckande många parenteser där... f'låt.

Iallafall, sen, blev det fler och fler som fick tre barn. Många som fick tre barn. Tre, blev det nya två. Alla skulle plötsligt ha tre barn, kändisar som okändisar. Pernilla Wahlgren, Martina Haag, svägerskor och kompisar. Själv blev jag också sugen. Det vet ni.

Sen fick vi även till en nummer fyra här. Det kändes lite exotiskt nästan. Det var inte så vanligt. Och det kändes lite som "familjen annorlunda"... Själv hade jag nästan en nästintill tvångshandling att berätta för alla att jag hade fyra barn. Om det var för att verka märkvärdig och duktig, eller om det var för att jag behövde höra det om och om igen, för att det skulle gå in att det var sant, vet jag inte. Men pinsamt, så många gånger...
Jag kunde intala mig själv, att nu, nu skulle jag minsann inte nämna nåt om det. Men så lyckades det slinka ur mig, som om jag hade Tourettes, eller nåt. Men det har nästan gått över nu. Om man bortser från det här inlägget dårå.

tillbaka till spåret.. jo, nu tycker jag mig märka att fyra är det nya tre... Victoria Beckham, Fotbollsfrun Malin Wollin, Martina Haag (igen ja), Pernilla Wahlgren (igen, jaja)... och en massa andra, som jag har glömt av nu, lagom till att jag skulle drämma till med poängen här..

Jag var inte först, men nästan. Alltid något. Och det känns rätt skönt.

Men, om fem blir det nya fyra, vill jag inte vara med. Ich bin fertig.