Tv-reklam

McDonald's nya, McWrap, eller vad den heter, görs det reklam om. Folk som gör saker bara med en hand eftersom de just håller en wrap i andra.
Och nu undrar jag; kan man knyta en sko med bara en hand? Så som hon tjejen gör?.. Snitsigt.

Det är inte vackert...

men väldigt, väldigt gott! Lite utav min paroll, skulle man kunna säga..

Cole slaw , upplagd i läcker plastskål som andas radhus à la 80-tal.

Trädgårdsfunderingar

Jag har ju varit hemma några dagar med sjuka barn och mellan snor, spy, ögonvar och hosta har jag inte kunnat undgå att känna viss frustration över vår kala trädgård.
Nog för att jag är lite av en minimalist, det ska vara enkelt, men det finns gränser även för mig.

Hittade denna bild i en tidning. Pergola, det såg ut att vara nåt i min smak. Så får det bli.
MS är med på idéen, dock har vi inte bestämt vilket år det ska ske..

Äta med påse över huvudet

Skulle göra en smarrig kycklinggryta med kokosmjölk å grejer...

Ser ju så lagom gott ut. vad hände egentligen?

På menyn ikväll

Tja, vad säger man? Efter några dagars matvägran från båda de små sjuklingarna, skiter man nästan i vad de stoppar i sig, bara de får i sig nåt alls (som inte är luddigt, där går gränsen)

Lilleman gick "all in" på enbart ärtor och majs.
Lillasyster valde kall spaghetti och en snitsig gurka.

Yum!

När man vabbar

Har man tid att plocka och städa....

Men när hände det här?

Storasyster har fått fotbollsskor. I en storlek som jag fortfarande inte vuxit i. Hon har större fötter än mig... Min lilla tjej. Stora tjej.

Och att bli faster!

Ja, det låter tantig. That's me. Men det är inte fel, utan helt rätt!! En dag som idag...

Such a cutie... Man smälter i vanlig ordning. Grattis å kramar i massor!!

Detta firas med målade tånaglar. Det var det som rymdes i budgeten efter besöket på Apoteket ...

Lite shopping är aldrig fel.

Utom när det är på Apoteket kanske.. Full bärkasse, kul. Vi vabbar.

Gårdagen, utan bilder..

Som jag har ältat. Vänt och vridit. På hur det egentligen kändes igår och hur det gick egentligen.
Och här kommer mitt försök att reda ut det, kort:
Väder och vind blev helt ok trots allt, så förutsättningarna var ju bra. Dumt att hoppas på en bättre tid än förra gången, speciellt med en månads långt löpuppehåll, men sån är man väl lite till mans? Man liksom hoppas hoppas...

Jag startade med brandmän och poliser dvs i ett bättre startled än tidigare, detta visste jag om, men ändå... De drog iväg i värsta tempot.. Jag försökte efter bästa förmåga att hänga med, men redan efter 1,5km kom illamåendet. Och trots att jag drog ned på tempot försvann det inte. Så jag fick bryta en princip, jag fick gå i 25-50m, innan jag skulle sega mig uppför första bron. Grinig, sur och besviken, jag tappade sugen och liksom struntade lite i alltihop. Kroppen var där, men inte knoppen. Ingen vilja, geist eller förmåga att ta i lite extra. Gick lite extra vid varje vätskekontroll.

Och alla sprang förbi mig, ALLA. Man kan nog säga att det, fysiskt, men främst mentalt, var det värsta Varvet.
Så minst 21 gånger tänkte jag ALDRIG MER!

Så hur gick det då, med tiden? Jo, tack, 1,56, vilket är det bästa jag gjort. Så kan det gå, tydligen.

Och fast jag aldrig ska göra det igen, finns det några grejor jag skulle vilja prova att göra annorlunda...