Gårdagen, utan bilder..

Som jag har ältat. Vänt och vridit. På hur det egentligen kändes igår och hur det gick egentligen.
Och här kommer mitt försök att reda ut det, kort:
Väder och vind blev helt ok trots allt, så förutsättningarna var ju bra. Dumt att hoppas på en bättre tid än förra gången, speciellt med en månads långt löpuppehåll, men sån är man väl lite till mans? Man liksom hoppas hoppas...

Jag startade med brandmän och poliser dvs i ett bättre startled än tidigare, detta visste jag om, men ändå... De drog iväg i värsta tempot.. Jag försökte efter bästa förmåga att hänga med, men redan efter 1,5km kom illamåendet. Och trots att jag drog ned på tempot försvann det inte. Så jag fick bryta en princip, jag fick gå i 25-50m, innan jag skulle sega mig uppför första bron. Grinig, sur och besviken, jag tappade sugen och liksom struntade lite i alltihop. Kroppen var där, men inte knoppen. Ingen vilja, geist eller förmåga att ta i lite extra. Gick lite extra vid varje vätskekontroll.

Och alla sprang förbi mig, ALLA. Man kan nog säga att det, fysiskt, men främst mentalt, var det värsta Varvet.
Så minst 21 gånger tänkte jag ALDRIG MER!

Så hur gick det då, med tiden? Jo, tack, 1,56, vilket är det bästa jag gjort. Så kan det gå, tydligen.

Och fast jag aldrig ska göra det igen, finns det några grejor jag skulle vilja prova att göra annorlunda...