en vanlig torsdagsdag

Den sista veckan innan det stora allvaret.
Jag försöker göra allt. Göra allt och inget.
På samma gång hinna göra allt, samtidigt som det är "sista chansen" att somna i soffan kl 13.30 om jag har lust.
Vara effektiv och ändå hinna slappa.
Jag försöker gosa så mycket jag hinner med barnen, tala om för dem hur mycket jag älskar dem. Precis som om jag skulle lämna dem, och det ska jag ju inte, så det är ju fjantigt kanske.

Och det har hunnits gosa en hel del. Jag har fått snor i ansiktet, bett i handen av nya kindtänder, fångat en fast bajs med handen.

Så det har varit en bra vecka hittills. Rätt så.

Jag är överlycklig över mitt vikariat, men också livrädd. Lätt patetiskt. That's me.

visst var vi väl överens?!

-Kan vi vara överens om att vi drar upp persiennerna innan vi går hemifrån? Alltså, ni... inte jag! Sen när jag börjar jobba har jag inte tid att springa ner till er del av huset och dubbelkolla allt...

-Öh, va? Va sa du?

-Jo, kan ni inte bara se till att ni har bäddat sängen och släckt lampan. Och sen dra upp persiennerna det sista ni gör när ni lämnar rummet?

- Eh, en gång till, va sa du?

- Amen.. persiennerna! Har ni bäddat sängen? Släckt lampan?

-Mmm

- Och så drar vi upp persiennerna det sista vi gör. Och släcker lamporna. Visst? För det är onödigt att de står och lyser och kostar pengar hela dagen, om vi ändå inte är här. Och neddragna persienner är så fult. Ok? Va? Är vi överens? Ni är med?

Storebrors rum, imorse..

storasysterns rum... också i morse.

Och detta upprepar jag varje morgon. Varje. Man kan ju undra varför...

nu ska man väl kanske inte tro på allt som står i tidningen...

Förmiddagsfika i min ensamhet och enkelhet. Inte så dumt. Jordgubbs-te, för övrigt. Passar väldigt bra till choklad.

Ärligt snott

Oprah har ju nedräkning i svensk tv just nu. Det är väl tio program kvar eller så. Jag kommer alltså inte att få se de allra allra sista eftersom jag har börjat då.
Jag har ju lite nedräkning jag också. Om än i mindre skala. Jag kommer ju aldrig mer ha föräldraledighet på det här viset igen. Nånsin. Och det blir som att stänga en dörr. Som jag aldrig mer kommer att öppna. Lite sorgligt. De söta snoriga små barnen blir aldrig lika små igen. Och de kommer aldrig att behöva mig på samma sätt. Sorgligt. Det är det.

Men nu kom jag av mig lite. Det var inte det jag skulle skriva om. Oprah var det. Idag var det temat olika lärdomar som folk fått genom programmet. Olika gäster som berättat sina livsöden och som tittare har fått aha-upplevelser utav och i vissa fall har det varit rent livsavgörande.

Nu kom jag av mig igen. För det jag ville skriva var egentligen några citat eller motton som jag hörde och som jag tyckte var bra. Mitt i min sentimentala och lite sorgliga period.
Så, innan jag spårar ur igen..:

Toni Morrisson (Nobelpristagare i litteratur)(är hon vacker eller är hon vacker??) "om ert barn kommer in i rummet, lyser ditt ansikte upp då?"

Sen hade hon också Tom Hanks och Julia Roberts som gäster i en show, och de fick välja ut ett livsmotto att dela med sig av. Och då gick det så här;

Tom Hanks: "Tala sanning"

Julia Roberts: "om du vill ha ett intressant förhållande, stanna i ett"

ja, det var ju inte så tokigt. Önskar att jag kommit på dem själv.

Malin W

Det blev inte alls så utförligt. Inte så uppmuntrande Malin W. Om hur det känns att snart inte vara fotbollstränarfru. Fotbollshelgänkelivet är snart till ända.

Nej, för mannen är ju inte hemma ännu. Och jag har två hungriga barn som hänger i byxorna. Ugnen är låångsam och vi får grunda med kvarblivet godis från handväskan.
En gråter, och den andra är arg och retsam. På samma gång. Jag har korv och pommes frites på gång. Men de vill ha pannkakor.

En annan gång får det bli. Med alltihop.

blomstertid

Här nånstans, mitt i kortet, är han. Mannen i mitt liv. Som nu har gjort sin sista A-lagshemmamatch. Och det känns så konstigt. Det har varit en del av identiteten, både min och hans. Hur blir det nu?
Samtidigt känns det som en utandning, som en lättnadens suck.

Men. Vi kanske ska vänta med att utvärdera tills vi vet hur det har blivit.

Jättefina liljor. Jättegott luktar de. Jättehärlig höstrosa färg. Jättefina. Har jag redan sagt. Och en alldeles för liten vas. Inte jättefint.

Vi kan ju låtsas att MS köpte dem till mig i en blomsterhandel, i ett dyrt impulsivbesök. Bara för att liksom. Det kan vi låtsas.

Iallafall så är de jättefina. Och luktar gott. Och mycket.

lite oklart när...

Sen. Om en stund. Senare idag. Eller kanske ikväll.

Då ska jag skriva ett inlägg som är tillägnat åt Malin Wollin, fotbollsfrun. Hon är på bokmässan den här helgen. Om jag hade kunnat hade jag velat åka dit, krama om henne och säga att jag förstår. Jag förstår hur det känns att stå i hallen med en hög barn runt benen, vara glad och önska mannen lycka till på matchen.

Men som sagt. Senare.

Nu ska jag måla naglarna, hinner inte ta bort det gamla dock. Packa lite godis, blöjor och gå på toaletten. Bestämma mig för om jag ska gå eller ta bilen. Till Rådavallen.

hehe

Jag vet inte hur det är med er...

... men jag tycker den är kul.. hehe..

"Varning! Här bor barn!" (visst vettu, jag ska genast passa mig)

mongo myter

Jag misstänker att det kan hänga ihop med att jag "gått hemma" lite för länge. Lite för länge för att vara jag.
Jag är inte så speciellt bra på maskiner, elektronik, mekanik och sånt. Inte så speciellt intresserad heller.
Men det hindrar ju inte att man (alltså jag) har små funderingar och idéer kring det. Och har små egna åsikter och myter, kan man väl säga.

Som till exempel det här med datorer och internet. Jag tänker mig att datorn arbetar snabbare på morgonen, då den vilat över natten. Och jag tror att det går fortare att byta mellan olika sidor och ladda upp saker sent på kvällen, då inte så många andra är ute och surfar. När alla som arbetar ute på nätet har gått hem. Och att om man har färre flikar uppe, så går det fortare. Jag vet inte, gör det det? Om jag tänker efter så är det inte nåt jag har reagerat på, att det skulle gå fortare.. men jag tror så ändå...

Jag brukar inte vilja ha igång alltför många maskiner samtidigt, som ... ja, som spisen, vattenkokaren och diskmaskinen. Eller om jag har igång både spis och ugn.. då väntar jag lite med att sätta på fläkten, tills jag kanske bara har igång två plattor, istället för tre.. För jag tror att det blir lite mer skonsamt mot huset. Eller elnätet. Eller nåt.

Och när det gäller diskmaskin, tvättmaskin och tumlare, de som har program som man kan välja. Oftast har man ju nåt favoritprogram som man nästan alltid tar. Ibland tar jag nåt helt annat, bara för att maskinen ska hålla sig lite på tå. Inte bara köra på slentrian.

Och så måste de få vila lite. Ingen apparat mår bra av att arbeta sig alldels för varm. Väl?

Är det här bara sånt som pågår i min hjärna? Inte i nån annans? Nehej... ok.

ja, nej, ehm... ska nog ta en dusch nu...

å så blir det reklam

fast ändå inte.

Jag går ju igång på riktigt lökiga reklaminslag. Undrar så hur diskussionerna har gått, när de har kommit fram till att "ja, men det här är bra, det kör vi på. Här har ni konsultarvodet".

Själv skulle jag helst inte vilja ha ett jobb som jag inte trodde att jag klarade av, eller behärskade hjälpligt. Men uppenbarligen tänker inte alla som jag. Inte inom reklambranschen.

Eftersom jag inte är nåt större fan av alkohol brukar jag tycka att deras reklam är helt överskattad och onödig. Måste väl finnas nåt bättre för människor att göra?

Iallafall. Heinekens senaste reklam har en riktigt skön låt. Tjejen ser ut som Duffy. Låter inte riktigt så men. Who cares.

Sök den på youtube, Heineken Comercial 2011 (The Asteroids Galaxy Tour)

och jag ska testa en gång till att länka... man vet aldrig, även en blind höna kanske hittar ett korn...

www.youtube.com/watch?v=On6U-kQGBcA

Baka!

Här i en riktigt gammal kokbok, har jag plitat ner receptet på silviakakan jag åt upp för ett par dagar sen. Jag lärde mig den när jag jobbade i ett dagiskök. På den tiden när maten lagades på plats. Stoneage.

Silviakaka;

4 ägg

4 dl socker

4 dl mjöl

4 tsk bakpulver

2 dl kallt vatten

Vispa ihop ägg och socker fluffigt, blanda sen ner resten, som ni brukar göra när ni gör sockerkaka, typ. På en långpanna, i mitten av ugnen 200 grader, tills den känns torr och fått fin färg.

Kräm;

200 g margarin

2 dl socker

2 äggulor

4 tsk vaniljsocker

Blanda allt i en kastrull, sjuds i en kastrull, rör om, rör om, rör om. Tills det tjocknat. Det kan ta lite tid. Bred sen krämen över kakan, och strö över kokos. Skär fina rutor och ät upp alla kanterna själv. Så gott. Och nyttigt. För själen säkert.

skam den som ger sig

idag verkar bli en bättre dag.

Jooomenvisst!

Det är väl bara en sån där dag antar jag. En sån där dag när det mesta går en annans väg. Inte min.
När storebror missar tvättkorgen, för tredje dagen i rad. Storasyster inte lägger väskan på sin plats. När lillebror bara gnäller och är mammig. När lillasyster absolut inte tänker kissa. Själv är man jättekissnödig. Men hinner inte.
Det är fullt av ludd i tumlaren. Kylen har stått öppen under natten. Datorn fattar trögt. Det regnar igen. Det är dammigt i fönstren. Det luktar illa ur vasken.
Tandsköterskan måste dra all information, all information,ALL, trots att det är fjärde gången jag hör den, och trots att lillebror håller på att riva hennes rum. Samma visa om kex och jordgubbskräm.
När det tar över en timme att handla. Fast man är ensam. När internet inte vill koppla upp sig. När mailen inte funkar. När bloggen vägrar visa den finfina bilden av mig, när jag H&M-modellar.

Ja, eller också är det bara den där dagen när jag egentligen bestämt mig för att äta mindre socker.

håret

Vi fick en H&M katalog igår och inspirerad av deras modeller (ansiktsuttryck, same same but same på allihop) har vi här ett läckert kort. Lite sådär lagom careless attityd. Who cares om man har näshår liksom. Lite så.


Ja, nej, men det är ju samma frisyr som jag har haft tidigare. Inte nåt revolutionerande. Det är bara lite mer urklippt, för att inte se ut som Gustav Vasa.

klippt

nu har jag klippt mig. Och det blev, fullt logiskt, kortare.

men jag är lite besviken över att jag inte fick till Keira Knightleys utseende. Hon är blek, blekare än jag, men ser ändå fräsch ut.

hm..

det var nära ögat!...

Storasyster ska på handbollsläger och i nåt svagt ögonblick lovade jag att baka till deras lördagskvällsmys. Just brilliant.
Iallafall, jag gjorde de snabbt, för att ha det gjort. Silviarutor blev det. Ljusa mjuka rutor med ljus kräm och kokos på. Vansinnigt goda! När man ska bjuda andra på det man har bakat, känns det lite viktigare att de har blivit bra. Så alltså är det rätt bra att "kvalitetssäkra". Man måste prova. Lite då och då. Och det har jag gjort. Lite varje dag.

Och när jag kommit ner till drygt halva lådan, så upptäckte jag att de minsann inte var så lyckade. Så nu måste jag baka igen.

Tänk om jag kommit med en hel låda misslyckade rutor.

hyfsa till kalufsen

Alltså jag måste ju göra nåt åt huvudet. Jag har varit föräldraledig sen hösten 2008, i stort sett, och praktiskt taget bott i mjukisbyxor och haft hästsvans. Smoking hot. Är orden man osökt tänker på.
Missförstå mig inte. Jag gillar ju det. Också.
Men man kanske kunde variera sig lite. Omväxling.
Det finns miljoner fräscha frisyrer med lugg, men det är helt omöjligt. Har testat men kan inte överleva känslan av att ha hår i pannan.
Långt hår känns lite.. nja.. ni vet. Som att jag skulle vara lite för old för det. Halvlångt är ok, men inte långt långt.
Och superkort känns... alltså jag har lite för eget hår för det. Det bestämmer lite över sig själv. För mycket märkliga virvlar och sånt.

Nja.. men Keira Knightley ser ju rätt fräsch ut i sin frilla.

Jag har ett par dagar till på mig att fundera. Och mest troligt kommer jag inte att ha bestämt mig när jag sätter mig i stolen iallafall. Precis som när jag ska beställa mat på McDonalds.
"Jag tar nog QP"
"Eller nej, Mc Feast, för det är mycket sallad"
"Och en kaffe"
"Nej, då blir jag kissnödig i bilen"
"Fast om jag tar en Happy Meal, då kan jag klämma ner en muffins också"
"Ja, och en kaffe, jag får hålla mig"
"Men Mc Feast är väldans god"
"Se, en sån där Leif? Jaha, nej inte senapsdressing"...

Och tillslut har jag dividerat klart med mig själv och det är enbart slumpen som avgör vad jag har beställt av den svettiga kassören.

men klippa håret alltså. Dagens I-landsbekymmer.

fikamys

Det var så härligt att få anledning, på riktigt, att fika. Duka med servetter är ju inget jag gör när jag smygfikar i min ensamhet. Och när man fikar i ensamhet räknas det ju inte som att man fikar heller. Har jag hört. Det ingen har sett att jag ätit, har jag inte ätit.

Iallafall. Det var en sån där trevlig fika som nästan är plågsam, man vill inte missa nåt enda litet samtalsämne, så man sitter fast på sin stol, fastän man är läskigt kissnödig. Det är nästan så att man kallsvettas bak på ryggen. Så trevligt tyckte jag att det var nämligen. Hoppas att ni tyckte det också. Fast utan plågorna då.

Jag har alltid trevligt, och med alla, som jag fikar med. Det går liksom inte att misslyckas med fika. Men vissa, som man bara ser ett par gånger om året, blir det ju lite extra.

Kolla vilka väluppfostrade fikagäster... har med sig presenter till mig å allt.... det är sånt som jag alltid tänker att jag ska göra. Jag tänker på det i flera dagar, så att jag ska ha gjort det i god tid. Inte ska glömma av det. Och sen kommer jag på att jag glömt av det, men ändå har lite tid kvar att hinna göra det på. Att rädda mig.

Ja, men sen blir jag såklart sen på självaste dagen, glömmer plånboken eller måste byta en oplanerad bajsblöja. Å så bidde det inget utav det.

Men tanken var ju god.

Fick förresten ett fräsigt fat i inflyttningspresent av några fina familjemedlemmar, fullt med godis var det på det också. Men tyvärr har jag inte nåt kort på det. Men det var riktigt "fierce".

all in all, det har varit en bra dag. Lillen har klippt sig också. Urläcker. Med skrapsår under näsan och ett blåmärke på kinden. Det får bli morgondagens kamerautmaning.

en härlig dag

Här har vi nåt slags bildbevis på att han går. Rent fysiskt tror vi att han har haft förmågan ett bra tag, men han har vägrat. Bara gnällt och grinat. Så nu hoppas vi på gladare toner. Annars vet jag inte...

hörrni

ni, som ska hit imorgon och ha fika-date med mig. En liten koll bara; det är bättre att jag bakar än städar va?
Idag, menar jag. Hellre en kaka i handen och damm i hörnen, än ingen kaka och inget damm.

Så får det bli.

jag gillar't

Jag hör aldrig på radio när jag är hemma. Vet egentligen inte varför. Kan bero på att stereon inte packats upp sen vi flyttade. Fast jag lyssnade inte på radio innan vi flyttade heller. Så är det iallafall.

Men nu när jag kör till Rostock var och varannan dag, har vi radio på. Idag hörde jag ett härligt sound på radion. Stämsång. Lite 60-70tal. Udda. Men jag bara gillar det. Lite skönt med omväxling från folk som ska sjunga konstigt, låta skitnödiga och stöna fram väsande ljud. Det här är sång, musik rakt upp och ner.

Fleet Foxes. Så heter de. De är nya för mig iallafall. Men i vanlig ordning är jag säkert sist i Sverige.

inlägg som aldrig blev av & sånt

Jag fick en fråga för ett tag sen om jag tyckte att jag såg annorlunda på omgivningen för att jag bloggar. Eller om jag tyckte att jag kanske ändrat mig(ähum, ska jag dra en egen slutsats enbart av frågan kanske?).
Men nä. Jag tror inte det. Det är ju inte mitt jobb, så jag håller inte på med det flera timmar om dagen heller. Med ojämna mellanrum snarare.

Jag tycker att den enda skillnaden är att jag ofta saknar kameran. För rätt som det är händer ju knasiga, härliga och dråpliga saker, men de blir inte roliga att läsa om, när det inte finns nån bild.

Jag har nog alltid tänkt, funderat, iakttagit, och upplevt saker i "inläggsform", utan att veta att det varit så. Dagbok har jag skrivit i perioder och nu är det en bloggdagboksperiod. Ingen vet hur länge den varar. kort som inte alls har med saken att göra

och samma här....vi bättrar på dubbelhakan lite bara..

Saker jag funderat på, men som jag inte orkat att starta datorn och blogga om, skulle t.ex. kunna vara;

Det väldigt gröna huset som ligger precis i början av Dals Rostock. Det har ju en lika grön parabolantenn. Har de målat den, eller specialbeställt den? Och vilket kom först? Huset eller parabolen?

Vi var och shoppadei fredags, jag och Storasyster. Vi behövde byxor och lite sånt. Jag köpte ett par stövletter, rätt höga klackar för att vara mig. Osäker på om de verkligen var ett bra köp. Anyway. Provhytter. Speglar i alla vinklar. Sällan har jag stått så tyst, okontaktbar. Det var den största rumpa jag sett. Och vad har hänt med överarmarna? Likt de allra flesta lovade jag dyrt och heligt att jag skulle sluta äta kakor och godis. Omedelbart.

Men sen gick vi ändå och fikade, den största chip cookien jag sett. Och lovade istället att sluta på måndag. Varför blir det så? Och vad är det med de där provhytterna? Vilket för övrigt är idag, måndag alltså.

Vi premiäreldade i den öppna spisen igårkväll. Tillsammans med the och choklad. Jösses vad gott och mysigt det var. Vilka trevliga kort det hade kunnat bli. Förutom att jag satt i ett par förstora mysbyxor som jag lovat att slänga. Och en morgonrock i fleece. Jag avskyr morgonrock.

Idag gör jag köttfärslimpa.

Lillebror gick sex steg igår. Hurra. Men idag vägrar han. Han sitter blytungt på blöjbaken. För egen del(eller nästan iallafall) kvittar det väl när han lär sig gå, men det vore så mycket enklare och roligare för honom om han får träna sig lite och gå innan det blir vinter och overall. Och vinterklumpiga skor.

På väg till Lillasysters dagis, om man går till fots, går man förbi ett garage, som jag tror tillhör en läsare här. Och i fönstret på garaget ser man att det står ett foto på en hylla precis innanför, ganska stort... vem föreställer det? Jag undrar så, varje gång jag går förbi... Och nej man behöver inte snika och kika in för att se att kortet står där, i ram och allt... Jag har bara råkat, om man säger, att se det..Nog om detta.

Barnuppfostran. Denna huvudvärk. Hur lär man barnen att inte låta sig trampas på, men heller inte är den som trampar ner sina kompisar? Kan man det? Hur ska man hantera vita lögner? Vi lär dem att de inte får ljuga, men som vuxen föregår man inte precis med gott exempel varje gång. Hur hanterar man oskrivna sociala regler? Svåra grejor...

Meningen med livet

ja, och sådär håller jag på. Inte mins under mina löpturer.

anima sana in corpore sano

Det finns reklam som inte ljuger. Faktiskt, kolla in reklambilden här nedanför. Om ni inte har sett den på tv, så ska jag förklara för er. Orden som är runt henne är stress, ångest, ånger, beslutsvånda, depression, nedstämdhet... och meningen "löpning frigör mer än stress"

Och precis så är det. Skit i bullmagar och hängrövar nu. Eller ryggfläsk. Det är den psykiska hälsan som vinner mest på att röra sig. Sen om det är löpning, simning, cykling... spelar nog mindre roll. Men rör på kroppen människa! Ja, det är trögt ibland. Speciellt innan man kommer ut, och speciellt i början. Ja, det gör lite ont ibland, men träningsvärk har ingen dött av(eller ja, det vet jag förstås inte, men här chansar jag lite. Det är ju trots allt min blogg).
Jag minns en gång i somras, när jag var ute på en liten runda. Väder och (med)vind var perfekta, lätt nedförsbacke också förmodligen, tempot och benen kändes bra.. och för ett litet ögonblick infinner sig en känsla, en känsla som är svår att sätta ord på. En känsla av att jag skulle kunna springa så här hur länge som helst. Timtal. En känsla som snuddar till ren lycka.
Kanske är det därför jag går ut och springer. Lite nu och då. För att jag likt en missbrukare, som måste ha sin fix, vill uppleva den där känslan igen?
Känslan man har efteråt är också väldigt härlig. Trött, svettig, men också glad att man har gjort det. Inte bara sagt att man skulle springa, utan faktiskt rest sig ur soffan och gett sig ut.


Vi har varit förkylda i omgångar i flera veckor, men idag kändes det som att halsen var ok att springa med. Och fikat har jag gjort tre gånger om dagen ända sen semestern, så vågen pekar fint uppåt....Så löpformen är inte i närheten av vad den varit.
Jag ska ärligt säga att det inte alls kändes som att jag var sugen, eller kapabel, att springa hur länge som helst. Och motvind hade jag också. Men jag tog mig runt. Och som ni ser av det fåniga leendet, var jag rätt nöjd efteråt.

sound mind sound body

Dokusåpor!

Jag är trött. Dagen känns som att den har varit riktigt lång. Det har varit ett trött barn som skrikit hela vägen hem från dagis. Vägrar åka vagn, vägrar gå. Vägrar gå på trottoar, springer ut i gatan. skrik i helt nya, förvånande, tonarter. Hot om indragande av napp. Väckt ett syskon som precis somnat. Trots hot. Täppta näsa, svettiga armhålor. Ilska. Nedkissade kläder.
Hungriga lite äldre barn som anklagat sin mor för att vilja svälta ihjäl dem. Och nämnda mor med en ny förkylning på gång kanske?

Storebror får hem klasskamrater som har ett tempo som inte är av denna världen. Och en ljudnivå därtill. Inte ens när jag proppar deras munnar fulla med kakor, är de tysta. Jag ler och låtsas vara en glad och söt mamma. Gud, när ska jag få sova?

Så varför går jag inte och lägger mig då? För jag orkar inte lyfta arslet från soffan... för jag har fastnat... och sitter och funderar...
Finns det nån dokusåpa som jag skulle kunna tänka mig att vara med i? Hittills har jag inte kommit på en enda. Robinson, Big Brother, Sveriges mästerkock, Idol, kommer inte på nån mer...
Är "halvåtta hos mig" en dokusåpa? Den kanske...

Eller säga hej till Morgan och Ola-Conny kanske? Na...

mitt estetiska hem - special edition

Inget pryder ett matsalsbord lika effektivt som ett antal pärmar och nån slags förpackning. Känslan infinner sig direkt. Oklart vilken dock.
Alltså.... vart kommer alltifrån? När, hur, vem? Och varför smyger det sig aldrig lika smidigt tillbaka?

En del av tvätthögen. Var är resten?

Jag gillar att det var tio minuter sen jag dammsög köket. Tacksamt.

Jag hade planer att vi när vi flyttade. Stora ytor. Rena ytor. Minimalt med skräp(inkl hantlar) som skulle ligga synligt.

Synd bara att jag inte fick resten av familjen med på den planen. Ja, eller, kunde vara konsekvent själv också.

Ja, och har jag tur kommer det av sig själv. En vacker dag.

Man vet att man är gammal

när man hellre ser på en dokumentär än ex Real Housewives of New York, Project Runway, Top Model, Våra bästa år... osv

men det finns dokumentärer och sen finns det dokumentärer... Och det här var en bra en.

Love Hate Love producerad av Sean Penn. Och med musik av U2(kan aldrig skada).

Lite kortfattat handlar den om 11/9, bomberna på Bali och bomben i tunnelbanan i London. Om hur människor går vidare med sorgen efter att ha förlorat familjemedlemmar. Söner. Systrar. Om att gå vidare om du överlever men är svårt skadad och kommer att bli handikappad.

Det låter lite deprimerande, och självklart får det en att tänka efter, värdesätta sitt liv, värdesätta sina relationer, värdesätta att kunna vakna imorgon. Att imorgon överhuvudtaget finns. Men dokumentären är faktiskt inte deprimerande, utan ger hopp för mänskligheten, för att använda lite för stora ord kanske.
Hur de anhöriga går vidare och gör fantastiska saker. Väldigt gripande.

Den går att se på SVT Play. Och den kommer i repris på Kunskapskanalen 11/9.

Så skippa Hem till gården nu.

bilder, före och efter. Del 2

Ok. Då kör vi då. De tidigare ägarna av huset tog ner en vägg mellan två sovrum. Detta delar nu storasyster och storebror. Vi får väl se hur länge det varar.
Härliga aprikosa väggar. Som i ett väntrum hos tandläkaren. Inget större fel. Men heller inte nåt större rätt.

här har vi Storebrors hörn, med fotbollsgubbar på väggen. Rummet delas in i två delar av ett draperi och bokhylla/garderob.

Här är storasysters hörn. Hon har, som hon själv uttrycker det, typ bäddat. Jag älskar rena ytor, tomt i fönstren. Det gör inte hon. Och jag minns att jag var likadan i hennes ålder.

Det var det!

ja, och när man är ett ägg..

kan man inte länka ordentligt. Det funkade ju inte.
Så ni får helt enkelt söka på youtube själva, Jars of Clay alltså. Two hands.

Grattis

När man är ett ägg

Kladdmuffins med jordnötssmör. Säg hej till min nya kompis kolesterol.

Det är ju tur att man fyller frysen, så att det ska finnas när jag börjar jobba...

Tur då att man får sån här fin uppmuntran... det är sant alltså? Att jag

är ett riktigt ägg?!

mer musik!

För att jämna ut det lite, här kommer ett tips, på skön musik och med bra text;

Jars of Clay med "Two hands". Den beskriver rätt tydligt hur livet kan vara ibland. För mig.

www.youtube.com/watch?v=1749u84cFDI&feature=related


(Och syster yster, min favoritsekvens är de fem sekunderna 2.22-2.27... med absolut peak på ordet souls)

när det går av bara farten...

så tipsar vi lite till tycker jag!

Bästa städmusiken just nu är Maroon5;
* Moves like Jagger
* Runaway
* Never gonna leave this bed
är tre låtar med skön takt och annat.
Att texten suger på de flesta av dem, skiter vi i. Bara städningen går fort.

Maroon5 alltså.

vill ni se min man?

här kommer han, inslagen, ungefär som ett paket. Till allmän beskådan, men kanske främst för långväga släkt(förutom för mitt nöje).

Vi har konstaterat att vi inte kan komma undan statistiken. Det är nånting trasigt ungefär vart tredje år, som längst. Det har varit bruten näsa, ett par spräckta revben och några spräckta ögonbryn.

Vi diskuterade så sent som samma morgon som matchen var, att det snart borde vara dags. Eller skulle han kanske klara sig säsongen ut?

Svar nej. Ingen bruten näsa, men ett rejält bloddrypande hack, som jag hoppas att de har fått ihop lite snyggt.

Och apropå näsor, min egen kör sitt eget race just nu. Min förkylning beter sig inte alls som jag tänkt. Uttrycket "segt som snor"... får en helt ny innebörd för mig. Det segaste jag någonsin upplevt. Som ett lagom tuggat gelehallon man får tillbaka från en 1,5åring som tröttnat. Ni förstår.

Inte helt lätt att få ut ur näsan. Men om man blåser på ordentligt går det allt. Med lite tålamod och ont om publik.

Såja. Lite skönt att dela med sig.

Dagens husmorstips!

Idag är det tisdag, jämn vecka = soporna hämtas.

Jihoo! Eller inte. En riktigt sur hushållssyssla, eller hur? Ta ut den gröna påsen, som oavsett hur många påsar man kör samtidigt, alltid läcker och luktar häger.

Men kolla, så mycket mer nice det blir om man tar på sig lite fina skor. Rosametallicskimrande (fatta vad alfapetpoäng det skulle kunna bli) ballerinaskor, som blingar upp vardagen.

Tacka inte, bjud igen. Som min mor skulle ha sagt.

En dag som idag..

När Lillemans dagisfröknar sa att de går ut i alla väder, överdrev de minsann inte. Jag lämnade honom en stund idag, drog hem och dammsög, och när jag kom tillbaka fullkomligt öste regnet ner..
Men ute var de, ungar som gungade, ungar som grävde i sandlådan, ungar som spelade boll och ungar som inte kan gå. Fel. Unge. Det är nämligen bara en enda som inte kan gå än. Min. Våranssons.
Nåväl, han såg inte så ledsen ut för det. Fastän han hade sitt nya hop-plock av regnkläder på sig. Det funkade skitdåligt. Typ inte alls. Han var genomblöt hela han. Så nu har vi beställt nya regnkläder och gummistövlar.

Chai the och Rooibos Chai the från Kardemumma i Karlstad City

Nu ligger de och sover båda två, så jag passar på att lägga upp fötterna och dricka lite the. Dessa två sorterna är grymma! Testa dem (fast jag har ju specialbeställt dem från Karlstad, för så väry speciell är ju jag)... Annars är jag jordens latmask och kör med färdiga påsar, men de här är undantaget. Tillsammans med lite småkakor som jag hade i frysen. Och apropå det...

Alltså, det här med att jag ska börja jobba(på Emballator) har gått mig lite åt huvudet. Jag tvättar som en dåre, jag har strukit allt som behövde strykas i hela min garderob. Jag bakar kakor och lägger i frysen.... allt för att jag tror att jag inte kommer att hinna ett piss senare. Att jag kommer vara som en urvriden trasa som bara gråter i soffhörnet om kvällarna....

Det tråkiga är ju bara att jag kommer att använda mina strukna skjortor, äta upp kakorna... långt innan jag ens börjat jobba. Hur clevert är det?

Och där drog vi in veckopengen!...

Jag och Lillasyster är i köket tillsammans. Småpratar, så där som man gör ibland...
- har jag sagt idag att jag älskar dig?
- näe...
- men då gör jag det nu; jag älskar dig, det vet du väl?
- ja, och mat...
- ? va?
- du älskar mat också...

hrmpf...

Bilder - före och efter

Ok, då kör vi. Fast det blir bara några rum. För det tar sån evig tid att ladda upp bilder idag, och jag är hungrig. Här har vi då Lillasysters rum, i läckert lila tapeter. Alltså, det framgår inte riktigt på bilden, men de var verkligen LILA och bubbliga. Och en garderob som stod fem centimeter från dörröppningen.

Samma rum, samma dörröppning, fast med garderoben flyttad. Den står nu fem centimeter innanför dörren, fast åt ett annat håll :o)

Hon trivs i rummet med sina prickiga tapeter, men gillar inte sina gardiner.

Här har vi Lillebrors rum. Blått och bubbligt här också. Taskig kvalité på de tapeterna kanske. Alla fick tapetseras över med nån sån där "Easy Cover", svindyr och ful. Men bättre än alternativet. Vi tapetserade och målade i skift. Träffades typ aldrig. Men vadå? Det blev klart ganska snabbt, och några fler barn är uteslutet.

Alla garderoberna flyttades ut till hallen, där de gör bra mycket mer nytta. Hans klädutbud ryms i en flyttlåda. Och det mesta ligger ändå i tvätten.

Beigemålade väggar och en randig tapet. Och en matta som är ärvd och luktar kattkiss. Jag tror det är det faktiskt. Grannen har bekänt att deras minsta katt skvätter överallt, och vi har haft mattan ute för vädring.

I det här huset får barnen bädda sina egna sängar. Lillebror har en bit kvar.

Visst är den söt?! Fådd i present från Lilla butiken Wilja.

De större barnens rum gick inte att ta kort på. Ordningen var sisådär. Milt uttryck. Ni vet ju hur det är på bloggar. Det ska vara estetiskt och vackert. Och sen finns min blogg. Men även jag har en gräns. Vi tar därför köket istället. Vad tycks? Gulgröna väggar, körsbärsgolv, rosa kakel. En ren njutning. Att få göra om.

Nytt golv, nya bänkskivor, nytt kakel, ny tapet och väggfärg. Skåpen är såklart desamma. Mitt mål är att bänkarna inte ska vara fullsmetade med papper, grejer och skit... och att blommorna ska överleva hösten.

Me like ordning. Jag tycker inte om att städa, skura, diska, tvätta.... men jag älskar ordning. Ju äldre jag har blivit, desto viktigare har det blivit. Så.. ja, det kan ju krocka lite ibland.

En helt ren och ren och ren diskbänk, det är ju som en våt dröm.

så, allt man ville veta och lite till.

Och det är därför jag sitter i köket

"När vi flyttar till nya huset, då ska alla leksaker vara på barnens rum. Inte i tv-rummet. Inte spridda i hela huset". (Och om det mot all förmodan skulle smita ut nåt, då ska det bara var snygga leksaker, som ligger lite lagom estetiskt nonchanlant placerade...a la Hus&Hem)

Precis så tänkte jag. Och precis så bestämde jag att det minsann skulle bli.

Liten blir större

Vi kör inskolning på dagis för Lilleman. Snacka om att man är tudelad. Ena halvan av mig vill inget annat än att få jobba. Få komma utanför huset. Göra nåt annat. Andra halvan får ont i hjärtat. Han är ju så liten. Å tiden kommer aldrig tillbaka.

Skorna har han växt ur nu, dags att lämna tillbaka dem. Han har fått andra skor, dagis-skor. Skor som han kan slita ut, fylla med sand och blöta ner.

Lilleman. Lillebror.