å kameran då?

Idag har jag inte gjort många knop. Kroppen har liksom tagit emot, har det känts som. Lite trögt har det gått.

Så lägligt då att vi blivit bjudna på kalas. Ett sånt som man (nästan) vet på förhand att man kommer att gå proppmätt ifrån. Jag behöver alltså inte lyfta ett finger för att få mat idag. Hur bra låter inte det på en skala?
Och som jag åt.... rentav pinsamt. De hann inte ens säga "varsågoda att ta mer" innan jag varit där...
Det var tårtbuffé också. Jamen ni hör ju... buffé, av tårtor... Självklart sa jag till mig själv att jag bara skulle ta av de jag verkligen ville ha. Det var lättare när man stod en bit ifrån. För med tallriken i ena handen och tårtspaden i den andra, skötte det sig liksom per automatik... Alla sorter hamnade på min tallrik. Och lite extra på Lillasysters.
Jag skulle tagit kort på härligheten, så hade ni förstått mig precis. Och gjort likadant. Det är iallafall det jag intalar mig själv, för att få illamåendet att kännas lite mindre...

Men på pluskontot är ju att jag (i teorin) inte behöver äta nåt mer förrän framåt onsdagkväll. Tänk vad tid över till annat jag kommer att ha.