Fyra, är det nya tre...

Jag vet inte om ni har märkt?
Först (eller först och först, för en del år sen...) skulle (skulle och skulle... försökte, ville...) alla (alla och alla, rätt många iallafall) ha två barn. Det var lagom. Och helst en av varje kön. Som om det spelade roll. Då skulle man sluta, när man var på topp. Så gjorde de flesta. Själv tänkte jag mest efter andra barnet att "skönt, nu har jag gjort mitt för att föra människosläktet vidare"...
Det blev oroväckande många parenteser där... f'låt.

Iallafall, sen, blev det fler och fler som fick tre barn. Många som fick tre barn. Tre, blev det nya två. Alla skulle plötsligt ha tre barn, kändisar som okändisar. Pernilla Wahlgren, Martina Haag, svägerskor och kompisar. Själv blev jag också sugen. Det vet ni.

Sen fick vi även till en nummer fyra här. Det kändes lite exotiskt nästan. Det var inte så vanligt. Och det kändes lite som "familjen annorlunda"... Själv hade jag nästan en nästintill tvångshandling att berätta för alla att jag hade fyra barn. Om det var för att verka märkvärdig och duktig, eller om det var för att jag behövde höra det om och om igen, för att det skulle gå in att det var sant, vet jag inte. Men pinsamt, så många gånger...
Jag kunde intala mig själv, att nu, nu skulle jag minsann inte nämna nåt om det. Men så lyckades det slinka ur mig, som om jag hade Tourettes, eller nåt. Men det har nästan gått över nu. Om man bortser från det här inlägget dårå.

tillbaka till spåret.. jo, nu tycker jag mig märka att fyra är det nya tre... Victoria Beckham, Fotbollsfrun Malin Wollin, Martina Haag (igen ja), Pernilla Wahlgren (igen, jaja)... och en massa andra, som jag har glömt av nu, lagom till att jag skulle drämma till med poängen här..

Jag var inte först, men nästan. Alltid något. Och det känns rätt skönt.

Men, om fem blir det nya fyra, vill jag inte vara med. Ich bin fertig.