hår och husdjur

Mina barn får gärna skaffa husdjur. Vilken sort de vill, det är nog ganska bra att lära sig ansvar och empati och sånt där..
De får gärna skaffa flera, om de vill.
När de har flyttat hemifrån. Inte en sekund tidigare.

För ett tag sen hade de varsitt akvarium, nu har det minskat till ett akvarium. Med endast en styck svärdbärare och två stycken malar i. Och miljarders sniglar. Vi skulle kunna sälja sniglarna till kilopris och göra oss en rejäl hacka.
Ingen tittar på dem längre, ingen gör rent efter dem, och ingen kelar med dem.
Och det är jag som får mata dem.

Så nej, det blir inga husdjur, som de sen tröttnar på och som jag måste ta hand om. Gå ut med, rasta, städa efter...jaga efter när de har smitit ur buren.
Jag är inte nån städfanatiker, men jag har lite svårt för päls som sprider ut sig över golv, bord, gräddtårtor. Päls ska sitta fast på djuret, inte ligga och drälla. Det tycker jag är lite snuskigt. Ger mig rysningar.

Därför är det smått ironiskt att vi ändå har ett slags husdjur, som fäller överallt. Som matar dammråttorna så de blir av gigantiskt format i hörnen och under soffan.
Nämligen JAG!
Jag tappar hår av astronomiska mått! Jag hittar hår efter mig själv överallt, skitäckligt. Till och med i kylskåpet, hur nu det kan vara möjligt?!
Och det är inte bara när jag borstar håret, utan lite närsomhelst. När jag står och lagar mat, kan jag se i ögonvrån hur de liksom radar upp sig och sen bara självmordshoppar, rakt ner i grytan... av sig själva!

isch! Äckligt! Jag får införskaffa hårnät. Heltäckande.