saker att I-landsoroa sig...

Jag verkar vara som gjord för att processa saker, oroa mig för saker som aldrig kommer att hända. Att göra listor, bocka av, ha planer även om de inte alltid blir av...Problem, som inte är problem.

Att nu börja arbeta, vilket jag inte gjort sen hösten 2008, känns. Känns. Precis så. Det känns.

Följande saker oroar jag mig för/processar, lite då och då, med ojämna mellanrum;
* att jag inte ska hinna med tvätten. Smutsiga dagiskläder och nedkissade underbyxor.
* kommer mina barn vara de enda där man glömt skicka med extrakläder och de får gå runt med rumpan bar?
* hur ska jag stå ut, när jag inte får gå runt i mina superbekväma Nike-brallor?
* tänk om jag inte kommer att hinna laga mat? Ska jag sitta och äta Skogaholmslimpor med marmelad till lunch? Isch...
* tänk om min hjärna har liksom möglat, så att jag inte längre kan lära mig nya saker?
* jag kommer inte att hinna plocka mina gråa hår... kan jag ta lunchen på toaletten tro?

* kommer jag att hinna raka benen... och mina håriga stortår?
* hur tidigt måste jag gå upp på morgonen egentligen? Utan att gråta...
* vem ska vabba med barnen?
* kommer jag att somna när läxorna ska gås igenom?
* kommer jag att glömma vad barnen heter?

och kanske värst av allt; kommer Lilleman att lära sig gå, när jag inte är där och kan se det? Först av alla. Kommer det bli en fröken som pussar hans tjocka glada kinder? För de är mina sörrni..

Ja...
Lagom till jag ska börja jobba, har jag nog plöjt igenom allt. Och antagligen kommer en del inte att inträffa. Och resten kommer jag att skita i. Så där lite lagom tufft.
Och ja, jag vet, jag är inte ensam om att tvätta och laga mat. Det är bara det att jag är så fantastiskt mycket bättre på det.