Smörstekta kantareller. Och lök. Jag älskar stekt lök. Man känner tyvärr inte doften här. Lite beige.
Här var'e kalas. Augusti 2011. Mästerfotografen var med.
Teåkersjön en sommardag 2011. Vilken dag. Vilken sagolik dag. I goda vänners lag.
Jag tänker ofta att de är rätt kassa på att hålla tal, de där som vinner en massa priser. Skådespelare, rockstjärnor, fotbollsspelare osv.... Magnus Hedman höll en gång ett tal, på Fotbollsgalan, lätt berusad, om sina föräldrar. Riktigt dåligt. Fast tanken säkert bara var god, så blev det så fel. Oj, så dåligt det talet var.En del rabblar upp precis alla som på ett eller annat sätt spelat en roll, från tandläkare till dagisfröknar, snälla grannar och vänner från gymnasiet. En morfar. Andra gör precis tvärtom. De räknar inte upp någon specifik, utan tackar alla lite mera sådär i ett svep och räknar med att folk själva ska förstå att de är inkluderade.
Jag är oerhört tacksam för alla de människor som finns i mitt liv. På både nära och på lite längre håll. Släkt och vänner. Jag är inte dummare än att jag förstår att jag är lyckligt lottad. Och att jag borde tala om det för de inblandade lite oftare(mer sällan är nämligen inte möjligt).
Bloggen är ett väldigt bra verktyg för att göra det, men ändå har jag valt att inte göra det. För att det är så lätt att det blir fel. Och åter igen, de som känner mig, de vet att jag avskyr att göra fel. Rätt (väldigt) omoget. Men ändå.
Och kanske, att jag skulle glömma bort att göra det, visa det, i verkliga livet i så fall. Jag är lite rädd att om jag kör stilen att ta med allt och alla, så skulle jag ändå glömma någon.
Så... jag gör en sån där "tvärtom", typ tackar ingen men räknar med att ni ända vet om ert värde. Guld. Ni är guld värda.
Kan vi säga så? Ni är med på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad kul om du vill lämna en kommentar! :o)