Ensam hemma, kind of...

Det kan bero på att det regnar igen. Eller att de två största barnen är i skolan och de två minsta sover, så att man får lite tid att andas och tänka.
Ibland när jag verkligen tänker efter, så kommer jag ju på hur extremt lyckligt lottad jag är. Hur lyckliga vi är. Både vad det gäller familj, friska barn, vänner, men också med materiella ting.... sånt som är dyrbart för en. Och det är såklart härligt att tänka på. Känna tacksamhet.

Men då smyger sig också det dåliga samvetet på. Alltid. Skuldkänslan för att det är så många som inte har det lika bra. För att det är så många som lider, både i ens närhet och i andra länder. Som på riktigt kämpar för att ens överleva dagen. Fysiskt och psykiskt.
Och varför det är så, beror ju på att vi människor tillåter att det är så(min egen väldigt kortfattade förklaring). Pengar och mat finns, det är inte där problemet ligger. Det ligger hos människor.

Det är lätt att känna lite lätt panik över att behoven är så stora, och min egen möjlighet är så liten. Men jag brukar tänka att det är bättre att göra nåt litet, än inget alls. Det är omöjligt att säga vad som är viktigast. Bris, Barncancerfonden, Psoriasisförbundet, scouterna, läkare utan gränser, SOS-barnbyar etc etc.
Vi som familj har bestämt oss för några olika organisationer som vi stöder. Till exempel har vi två fadderbarn. Och jag vet att det låter helt knasigt, och jag vet att oddsen är astronomiskt små...men kanske, kanske.. kanske kan just vårt fadderbarn bli en nyckelperson till att AIDS-frågan får en lösning. Eller blir fredsmäklare. Eller människorättskämpe. Vilken grej vore inte det??
Så brukar jag tänka, när skuldkänslan blir tung. Vår lilla tjej i Togo, hon ska minsann få göra nåt med sitt liv.




En på miljonen? Så du säger att det finns en chans?! som Lloyd skulle ha sagt...

Skönt, nu har jag fått lasta av mig lite dåligt samvete, lite skuldkänsla. Ta tag i den, ni också. Skuldkänslan. Ge den på trynet!