en lägsta-nivå för IQ, finns det, och vad är den?

Ok. Det här inlägget är nog kanske ingen bra idé, med tanke på att jag är sugen på att bli anställd. Men iallafall... Jag sålde en gång, det är flera år sen nu, vår gamla bilbarnstol till en tjej. En lätt och smidig affär. Hon har många syskon. (Bilstolen har jag förresten sett i en av hennes bröders bil). Anyway, till ämnet... Hennes lillasyster var tidigare i vintras gravid och då kontaktade hon mig, för att kolla om jag hade mammakläder att sälja. Just den här dagen hade vi huset fullt med barn, andras och egna. Så för hennes skull, för att hon skulle slippa prova hemma hos mig, sa jag till henne att ta med kläderna hem, och lämna tillbaka de hon inte kunde ha.... tiden gick och några kläder kom inte tillbaka... och inte några pengar heller... Och jag mitt nöt, säger inte nånting. Sen blev jag kontaktad igen, för att de ville köpa vår gamla barnvagn. Visst, de tittade på den och jag sa ett pris. Och för det priset kunde jag tänka mig att slänga med lite urväxta bebiskläder, som jag inte tänkt att spara. De skulle bara kontakta socialen, och sen höra av sig två veckor senare, då de också skulle hämta vagnen. Ja, och jag mitt jättestora nöt, skickar med barnkläderna, eftersom jag tyckte att vi hade en "deal"... för att vara snäll. Gissa? Jo, tiden gick.... häromdagen såg jag lillasystern, utan magen, men med en barnvagn. En annan barnvagn... men jag är så mesig och svensk att jag inte vågar säga nånting... hur megajättestort nöt är det möjligt att vara, och ändå fortfarande kunna andas?! nej, nu säljs inte några mer grejer... och ska jag skänka, så vill jag faktiskt bestämma det själv! Så det så. Där trampade jag ner foten. Där fick de!