när man överskattar sin egen betydelse..

En god vän åkte Vasaloppet idag. Strongt gjort. Skulle inte fresta mig, inte ens lite.

Men iallafall, hon hade väldig ågren över detta, fick mig att lova att höra av mig till henne under dagen, för att peppa henne. Det var närapå ångest. Vädjade i flera dar i rad att vi inte skulle påminna henne. Vilket vi såklart inte lyssnade på. Lite kul kan man väl få ha på nån annans bekostnad?

Jo, som 4-barnsmorsa vet man vikten av god planering... så jag laddade mobilen med 10 färdiga sms, som skulle peppa henne längs vägen. Ett i timmen hade jag tänkt. Första skickade jag vid 06-tiden i morse. Så nöjd. Och jag skickade hela dagen.

Sen fick jag ett samtal från henne, efter målgång. Hon råskrattade åt min sms-bombning. "När skulle jag ha tid att läsa alla dem?!"... "då hade jag ju vart kvar i spåret än!"..

Hon hade inte läst ett enda under resans gång, utan läst allihop efteråt...

Ja, som så mycket annat, så var även den här idén mycket bättre i teorin än praktiken....