Ständigt närvarande

Det dåliga samvetet. Den ständiga lilla oron i magen. Är jag för snäll? När man gett efter. Är jag för sträng? När man stått på sig trots vädjan.

Det dåliga samvetet att man ibland måste få vara ifred med sina tankar. Själv. Ensam. Får man längta efter det? Finns det nåt som ska heta så? Som förälder? Egentid. Och hursomhelst längtar man ju snart efter dem ändå.

Att vilja ge dem allt. Ge dem möjligheten att få bli sitt bästa jag. Ansvaret. Balansera det med att jag också måste få vara jag för att må bra. Jag måste också få plats, inte bara den givna vid spis och tvättmaskin. Morsan. Farsan. Det dåliga samvetet att man önskar något för sig själv.

Logiskt vet man. Men känslan i magen. Det är nåt annat. För man vill ju så gärna att de ska ha det bra. Vara lyckliga.

Och så ska man vara ledare. Här och där. Fotboll. Handboll. Klassmamma. Klasspappa. Samla ihop pengar till frökenblommor. Följa med på utflykter. Ordna minizoo. Vara med på fixa-skolgårdskvällar.

Jag har sagt nej. Jag kan inte vara ledare för handboll.

Och det är väl därför jag sitter här med den dåliga smaken i munnen. Det onda i magen. Ska inte storasyster få spela nån handboll för att jag inte kan ställa upp? Tankar som snurrar. Handsvett.

Och då har vi tre barn till. Det är bara början. Alltså.