idag känns det som höst.. å så en lista på det..

Idag har jag tänt ljus på bordet, bara för att mysa till det. För det har känts lite som höst, lite regnigt, lite mörkt. Så fram med ljuslyktorna igen.

Denna veckan är den första riktiga veckan, veckan då man får börja bekänna färg som en av familjens projektledare. Det är regnkläder som inte ska ha vuxits ur, det stövlar och gympakläder. Det är dagislämning, barn som ska klara sig själv men ända "curlas" lite för, det är loggböcker, det är informationslappar, det är lappar som ska fyllas i och skickas tillbaka, nya klasslistor, nya scheman, det är läxor. Och sen ska det finnas mellanmål hemma, och sen ska de träna.
Ja. Det är låter kanske inte så upphetsande, men jag kan bli lite triggad av utmaningen och tänka att "bring it on", kom an bara, nu kör vi....!  (ja, och andra dagar vill jag bara krypa ihop i en hög under en filt).

Det sista har jag läst en del, bland annat har jag läst en bok av Jonas Helgesson, "Ett CP-bra liv". Det är inte först och främst en inspirationsbok, men visst kan man ändå bli lite inspirerad. Han har en rätt skön självinsikt som jag gillar. Inte så väldigt pretentiöst, utan rätt enkelt. Men väldigt bra. Ärligt. Man fick en liten annan vinkling på handikapp. Och tacksamhet. Hur stor roll den har spelat för hur han är idag (vilka grymma föräldrar han måste ha haft!).
"Någon har sagt att vi inte mår lika bra som vi har det, och jag måste erkänna att jag känner mig träffad av det påståendet. Det enkla, det som vi klassar som vardagsmat, är nog underskattat i vår tid. Vi söker det extrema, och så missar vi det underbara i det vanliga. Vi söker framgången i det stora, och så missar vi den i det lilla. Vi söker det fördiga, det fulländade, det perfekta, och så missar vi skönheten i det ofärdiga och bräckliga."

Sen har jag läst lite på en blogg, en blogg jag ramlade över av en slump. En tjej som skriver dagbok till sin dotter som är två år. Eftersom hon inte kommer att få se henne växa upp. Jag gråter lite varje dag åt hennes ord. Historien är så vansinnigt sorglig och hon skriver så väldigt vackert. För den som vill läsa om hennes tankar går det bra att läsa här.

Och jag har funderat mycket. Inte medvetet, men ibland mitt i kaoset(eller ofast är det faktiskt inte kaos, fastän det borde) så bara tankarna vandrar iväg. Alltså egentligen är jag rasande lycklig. På riktigt. Inte bara teoretiskt och logiskt. Utan jag är det på riktigt. MEN, och det finns ett ganska stort men här. Jag verkar inte riktigt våga njuta av det. För jag tänker att då kommer det att tas ifrån mig. Familj. Hälsa. Jobb. Och då skulle det kännas ännu värre om jag toknjutit först. Visst är det dumt? Ja, jag vet ju det.
Ingen som får sin vardag raserad ångrar väl att de har njutit av sitt liv innan? Tar man förlusten bättre om man har varit förberedd på det innan? Är inte risken att man blir lite bitter då?
Ingen vet hur livet blir. Mer än att kanske allt inte blir precis som man tänkt. Lika bra att passa på att njuta då.Så länge det varar...
Jag har en del att träna på här...

Så jag börjar väl direkt, tänkte jag. Här kommer en liten lista på små, vardagliga men väldigt lyckliga, då hjärtat för en halv sekund voltar till, tillfällen... :

* blicken på barnen, precis, när de ser att jag kommmit för att hämta dem..
* när man upptäcker att de äldre barnen tagit ner och vikt tvätten, utan att man bett dem...
* precis när man kommit ur duschen, efter en löprunda, och ser sin egen glada blick i spegeln
* doften av en kopp the, som man inte visste att man egentligen var sugen på..
* att vakna bredvid samma människa, och veta att man fortfarande är önskvärd..
* att inse att man har fyra friska barn
* att det plötsligt ligger nybakat bröd på mitt bord, som jag inte gjort själv, som bara dök upp

Listan kan göras längre, men alltså jag har fått jobba hårt för att få ihop den, så jag är väldigt nöjd med mig själv ändå.

Min barnmorska sa till mig, mellan barn nr 3 och 4 "du är inte en sån som njuter så värst mycket va?"
Det tog henne ett fåtal timmar att inse det som har tagit mig många, många år....

Det blev inga bilder idag, för datorn ville inte. Men ganska många ord iallafall. Nu ska jag njuta av att någon annan har tagit hand om disken. Och att ljusen brinner på bordet. Och att jag ska dricka lite the..