gnällkärring

Jag hade tänkt att jag skulle gnälla lite. För några dar sen. För jag var på det humöret. Man kan vara det ibland.

Jag var sugen på att berätta för precis alla hur gärna jag också ville ha en arbetsuniform, för att visa att jag hör hemma nånstans. Ett stämpelkort. En egen kopp i skåpet. En chef att klaga på, en kollega att störa sig på. Bråka om vems tur det är att få juli-semester.
Gnälla om hur trött jag är på att byta blöjor. Torka snor. Leta efter borttappade vantar. Gnälla över att ingen annan än jag ser dammet i fönstren. Bilring på magen. Rynkor. Grå hår. You name it.

Gnälla över.. ja egentligen vad som helst. För det var en sån dag. När inget var bra. Men... sen pratade jag med en gammal vän. Vars styvfar låg för döden med timmar kvar att leva. Att höra honom berätta vad de gått igenom under våren, fick mig att skämmas. Jag skulle behöva ge mig själv en riktig "bitch-slap". En rekorderlig hurring. Skärp sig!

Nä, njut av nuet, för ingen vet hur länge det varar. Och gnäll inte över skitsaker. Det är sånt man vet egentligen och som det skrivits miljoner böcker om. Men det är så sant, och det vore så bra om man kunde förstå det också.