mänskligt minne

De senaste dagarna har varit rätt sega. Har gått runt som i dvala, mer eller mindre. Klätt mig som om det varit dvala, iallafall... borstat håret, men det är nog allt. Gammal make-up som fastnat.


Lillasyster har sovit dåligt. Sover i nån timme, gråter i sömnen, vaknar, pratar, somnar om. Sover nån timme, gråter i sömnen, vaknar, pratar, blir arg och kastar nappen, somnar om. Sover i nån timme, gråter i sömnen, vaknar, drar av sockarna och kastar dem, somnar om..... osv osv.


Hon ligger mellan oss. Vi sover lika bra som hon. Och det är ofattbart hur en sån liten krabat på knappa 90cm kan ta sån plats. Hon fullkomligt dominerar sängutrymmet och vi vuxna ligger längst ute på varsin kant, och låtsas att vi sover skönt.


En sak man upptäcker när man får barn, oavsett om det är barn nummer ett , två eller tre, är förutom den vansinniga kärleken, TRÖTTHETEN.En helt ny nivå av trötthet. Inte jämförbar med någon annan man tidigare har upplevt. När man fysiskt längtar tills man får gå och lägga sig...
Man blir alldeles mosig i huvudet och tankarna man tänker är helt orediga, förvirrade. Man kan nästan tänka sig att göra vad som helst för att få sova. Man är på gränsen. Sälja barnen. Om kilopriset är bra. Farligt nära att ågra att man fått dem. Längta efter ett annat liv. Någon annans liv.

SÅ trött är man....(inte alltid, men ibland)

Men så somnar de... man tittar på dem, stryker dem över håret.. och man är världens lyckligaste...... allt är glömt, allt är förlåtet...