bilstädardagen

Vi brukar försöka att städa bilen varje påsk, efter att man har åkt runt halva landskapet med påskbrev. På härliga, leriga vägar. Som en liten tradition kan man säga.
Vädret var härligt, hela familjen var med. Trevligt. Eller trevligt och trevligt.... vi är väl till att börja med inte riktigt överens om vad som är viktigast... 4/5 av familjen tycker att utsidan är viktigast. Jag är den sista femtedelen, som tycker att insidan är mycket viktigare.
För min del kan utsidan vara hur skitig som helst, om bara insidan är fräsch. Restererande medlemmar av klanen tycker att det är härligt om bilen är skinande ren, även om det ligger två ton grus, godispapper, tomma festispaket, snorpapper överallt i bilen. Och instrumentbrädan är full av obestämda kletiga fläckar. På märkliga ställen.

Det slår aldrig fel, jag blir alltid obeskrivligt irriterad och arg. Eftersom det är jag som bryr mig om insidan, blir det jag som får ta hand om den. Ingen av de bilar vi har haft, har varit gjorda för att städas. Bilklädseln drar åt sig allt, omöjligt att få bort eventuella fläckar. Golv och andra knasiga ställen har nåt hårigt mjukt material som vägrar släppa ifrån sig gruskornen. Varför? Det finns ställen överallt där dammsugarmunstycket inte når. Varför? Veckiga knasiga grejor runt växelspaken, klibbigt plastigt, material där man ska lägga kartor och snöskrapor.... det går ju inte att få bort skiten! Man får gnugga, gnugga, gnugga... gnugga sig svettig. (smaka på det ordet, gnugga, det är inte precis läckert..)

Jag kan bara tro att;
- insidan är designad av en man
- insidan är designad av en man, som aldrig behöver städar bilen
- insidan är designad av en man, vars fru tjänar så bra att hon kan ha städpersonal som städar bilen åt henne...

Snälla, någon, designa en bil som är gjord för att tvättas ur. Sätt galon överallt, lätt att tvätta rent... Jag skiter i mjuka, ulliga material, vill jag ha mys, kan jag piffa upp den med filtar och kuddar.
Jag köper den direkt.

Vilken dröm det skulle vara...