sotaren skrattade sist...

Idag var sotaren här igen... jag blir alltid lite nervös när deras rosa lapp dyker ner i brevlådan. Det verkar som att jag, eller vi, har svårt att få det att funka 100%-igt, så jag är liksom lite rädd för att få skäll typ
Flera gånger i rad hade jag problem att komma ihåg att de ens skulle hit, så antingen var jag nån helt annanstans, eller så hade jag glömt låsa upp åt dem. Vi har glömt stegen i garaget, eller som nu senast i vintras, då hade vi den under snön utanför huset.... jag fick avbryta amningen och ge mig ut i bara t-shirten (på överkroppen alltså...) och hjälpa den stackars magra sotaren med att resa den mot huset. Seriöst, jag är rätt säker på att jag hade större biceps än honom.... poor thing!
Men idag.... idag, var jag beredd, påminnelse på mobilen, stegen var redan på plats, dörren upplåst, vi var hemma... ah, härlig känsla...
När han sen ringde på dörren var han alldeles svart, i en ring runt näsan, det såg helt vansinnigt ut, och jag höll på att bryta ihop i dörren.... Jag kände mig i ett härligt överläge... ja, tills jag fick se mig själv i spegeln... jag var precis lika svart i ansiktet, fastän under ögonen... det härliga ögonblicket var över...

så, skrattar bäst som skrattar sist...